Mycket av det obehag vi känner inför Sanningens död tycks komma från rädslan för att det inte längre skulle finnas någon moral. Redan mellanbrodern Karamazov utropade med fasa att “Om Gud är död är allt tillåtet!” och mycket av den moralfilosofi som bedrivs idag utgörs av en desperat jakt på en ersättare. Även utanför akademins bunker tycks antagandet vara att om vi inte kan hänvisa till en yttersta grund, till en yttre Guds förebud eller ett inre Förnufts kategoriska imperativ, finns det inte längre någon poäng med att tala om rätt eller fel. Ibland får man intrycket av att Lagboken intagit den forna moralens plats. Istället för att grubbla över huruvida våra handlingar är goda eller inte räcker det med att hålla sig på lagens sida och sedan släppa alla skrupler.
Så är det naturligtvis inte. Även om många illegala handlingar också är omoraliska behöver man inte fundera någon längre stund för att drömma ihop scenarion där den rätta handlingen också är den olagliga (se till Rosa Parks för ett övertydligt exempel) och få är så naiva att de tror att Satan skulle sakna spelrum om han tvingades agera i lagens namn.
Trots det är det naturligt att vi i våra mer oreflekterade stunder kan få för oss att lagen och moralen är varandras spegelbilder. De senaste tvåtusen åren har vi ju fått höra att så är fallet, med undantaget att det inte är i Svea Rikes utan Guds lag som moralen kodifierats. Och kanske är det också tack vare den här gamla vanan som det framstår som så hårresande att vi nu plötsligt står utan yttre grund och som motiverar vår panikslagna jakt på en ersättare.
Frågan är om situationen faktiskt är så ödesdiger som reaktionerna får den att framstå. Om vi leker med tanken att det varken finns eller någonsin kommer att finnas ett entydigt och oföränderligt kodex där vi kan slå upp vilka handlingar som är goda och vilka som är onda, har vi då verkligen befogenhet att bete oss precis hur vi vill? Är Bamses upprepade uttalanden om att det är bra att vara snäll grundlösa om han inte kan backa upp dem med hänvisningar till Kants Kritik av det praktiska förnuftet? Det verkar inte så. Om någon behöver rådfråga ett lexikon för att ta reda på vad ord som snäll, dum, vänlig, elak, omtänksam och självisk betyder är personen ifråga sannolikt så pass ung att en ordbok inte skulle göra nytta. Och så länge man har gått ut första året på dagis krävs det ingen jätteansträngning för att avgöra vilka av de här orden som är bra och vilka som är dåliga. Tvärtom, ansträngande är det att intala sig att man inte vet det. Enkelt uttryckt behöver vi inget gudasänt dekret eller ett av Förnuftet fastställt imperativ för att veta att man ska vara snäll och att man inte ska vara dum.
Problemet är naturligtvis att det inte alltid är helt uppenbart vilka handlingar som är de snälla och vilka som är de dumma. Det finns gott om situationer där man råkar vara dum när man egentligen vill vara snäll och dessutom har vi människor en beundransvärd talang för att övertyga såväl oss själva som varandra om att vi gör någonting snällt när det i själva verket är precis tvärtom.
Tyvärr tyder allt på att varken Gud eller Förnuftet kan göra någonting åt det. Alla försök att konstruera moraliska systembyggen har misslyckats, dels för att vi inte verkar kunna komma överens om vilket vi ska använda oss av, men framförallt för att det har visat sig vara ofattbart svårt att i en sådan kodifiering fånga upp alla de subtiliteter och komplikationer som infekterar skallen när det väl är dags att skrida till verket.
Liksom vi borde acceptera att Gud som Sanningen är död, bör vi också acceptera att Gud som Moralen är död. Men från detta följer inte slutsatsen att det inte längre spelar någon roll om man är snäll eller dum, utan enbart att snällhet och dumhet inte är absoluta begrepp. Istället för att vänta på att någon ska tala om för oss vad det innebär att vara snäll i varje given situation, eller lägga vår tid och filosofiska institutioners budget på att försöka definiera begreppet, gör vi rätt i att börja öva på att faktiskt vara snälla. Vi behöver ingen definition för att veta vad ordet betyder.
Med andra ord: liksom Sanningens död sporrar oss att sadla om och bli hermeneutiker, att själva börja tolka verkligheten, motiverar Moralens bortgång att själva börja öva upp vår moraliska blick. Den som är väldigt duktig på att vara snäll behöver inga budord. Och duktig blir man bara om man övar.
Sedan finns det väl de som inte bryr sig alls, gör dumma saker fast de vet att de är dumma och inte har någon lust att lära sig hur man är snäll. (Även om undertecknad tror att de inte är så pass många som det ibland kan verka.) Därför kan det vara bra att påminna sig om att det med största sannolikhet inte heller finns någon kosmisk karma. Alltså gör vi rätt i att skapa vår egen och behandla de snälla och de dumma därefter.