Det talas ofta om att vi lever i post-sanningens tidevarv, att Sanningen med det stora S:et någon gång i en inte alltför fjärran dåtid, på ett eller annat sätt, plötsligt löstes upp och försvann. Vissa pekar tillbaka på när Kellyanne Conway tvingade in begreppet “alternativa fakta” i vårt globala ordförråd, andra på när det nu var som det trumpianska svamlet om “fake news” drog igång. Åter andra hävdar att Sanningen dog i samma ögonblick som den första postmodernisten klev in på något franskt universitet.
Sådana uppskattningar är antagligen alldeles för stränga. Troligtvis hade Sanningens liklukt redan spridit ut sig över Europa vid artonhundratalets slut, om än så pass tunt att bara de mest finkalibrerade nosarna kunde få vittring på den. Typ Nietzsches mustaschprydda snok. Redan på artonhundraåttiotalet tyckte han ju att det fanns fog för att proklamera att det inte fanns någon verklighet längre, att verkligheten hade blivit myt – att det inte finns några fakta, att det enda som återstår är tolkningar.
Oavsett vilken dag vi fastställer som datum för Sanningens frånfälle, är en sak åtminstone säker: vi går fortfarande i svart och sorgearbetet är långt ifrån över. Vi vet fortfarande inte hur vi ska kunna fortsätta utan denna vår trognaste vän och vapendragare. Vi är fortfarande inte säkra på om det överhuvudtaget finns något skäl att fortsätta.
Till en början levde vi vidare som förut, i förnekelse. Inte kan väl Sanningen dö? Vi måste ha missförstått någonting, missuppfattat läkarens telefonsamtal. På väg till jobbet tyckte vi oss se Sanningen sitta bland de andra morgonpendlarna. Det bekanta ansiktet i ögonvrån just som vi skulle stiga av. Men när vi vände oss om och såg efter genom tunnelbanefönstret visade det sig bara vara ytterligare en Tolkning.
Vi greps av ilska, av förtvivlan. Försökte förhandla med någon form av högre makt. Men det visade sig att Sanningen hade tagit alla högre makter med sig ner i graven.
Vid det här laget har vi kanske tagit oss fram till sorgearbetets fjärde stadium, accepterat att Sanningen faktiskt inte längre är med oss och sjunkit ner i en djup depression. Men det verkar osannolikt. Ser vi till samtidens debattklimat tycks stämningen knappast deprimerad.
Med risk för att låta okänslig skulle dock undertecknad vilja påstå att vi inte alls har skäl att sörja. Eller jo, det har vi. Men inte för att Sanningen kolat vippen, utan snarare för att vi ännu inte riktigt fattat det.
I själva verket är det inte någon polare, utan en despot som har gått bort. Och inte i det avseendet att Sanningen tvingade oss att handla mot vår vilja; vi var aldrig några coola dissidenter i diktaturens ögon. Medan Sanningen var vid liv var vi trogna följare, blinda följare – många av oss var till och med partimedlemmar. Vi höll hårt fast vid tron på att det fanns en enda verklighetsuppfattning och vilka budord denna uppfattning bestod av dikterades av Sanningen. Det fanns en enda verklighet och den var sann, och sen var det inget mer med det.
I sig var väl inte det alltför illa. Problemet är snarare att Sanningen var fullständigt ryggradslös och villig att, helt utan skrupler, låna ut sina maktmedel till alla andra despoter eller vem det nu var som råkade bestämma. Kyrkan. Tronen. Staten. Vetenskapssamfundet. Så länge man kunde övertyga folkdjupen om att man spelade på Sanningens lag blev det lätt att få tyst på alla följdfrågor. Det de sa var ju sant, och Sanningen käftar man inte emot. Dessutom finns det någonting oerhört befriande i att låta någon annan bestämma och själv sjunka ner i en bekväm passivitet. Visst fanns det fortfarande saker att göra, men man behövde inte ödsla någon tid på att klura ut vilka dessa saker var. Allt var ju redan bestämt åt en. Påminde om när man var barn…
Nu menar säkert Herrskapet att dessa anmärkningar inte bara är respektlösa gentemot den framlidne; de är dessutom förnuftsvidriga, kontrafaktiska och alldeles uppenbart vinklade. Se bara till allt det lidande som tron på alternativa fakta har lett till det senaste decenniet! Allt från populismens återkomst till såväl utländska som inhemska terrorister! Det är alldeles uppenbart att Sanningens död inte är någonting mindre än en veritabel tragedi.
Och på sätt och vis är det rätt och riktigt. Utan en allhärskande Sanning att förlita sig på är det alltför lätt att slinka ner i första bästa verklighetstunnel. Kan vi inte peka mot en gemensam uppsättning fakta att utgå ifrån är det bara naturligt (i synnerhet med mullvadsdriften i åtanke) att vi borrar oss ner i våra egna bon, där vi ostört kan ägna oss åt våra egna uppsättningar alternativa sanningar.
Frågan är bara om problemet verkligen är att all fakta avslöjats som tolkningar. Även i en så pass världsfrånvänd och bisarr konspirationsteori som Q-Anon spelar Sanningen med det stora S:et fortfarande en av huvudrollerna. Anhängarna menar ju trots allt att det är sant att Världsregeringen livnär sig på aborterade foster; den satanistiska kabalen och skumraskaffärerna på pizzerian Comet Ping Pong i Washington uppfattas som faktum, inga tolkningsfrågor. Skälen bakom vår samtids faktaresistens är utan tvekan mångfacetterade och kräver kunskaper långt utöver undertecknads för att reda ut exakt. Men att härleda den till en hermeneutisk absolutism verkar lite väl absurt.
Snarare än dött verkar Sanningen ha ~~~splittrats~~~. Man behöver inte vända sig till terrorister och konspirationsteoretiker för att stöta på personer som hävdar sin rätt till “sina egna sanningar.” Vad som smärtar oss är inte en nära väns bortgång, utan att en despot har fått barn som nu börjat kriga om sin andel av riket. Vad vi har att göra med är ett helt gäng pytte-sanningar som ränner runt och bråkar med varandra. Små enklaver av oförenliga verkligheter.
Med andra ord uppfattade vi bara hälften av Nietzsches kommentar. Vi har gått med på att det inte finns en entydig uppsättning fakta, men därifrån dragit slutsatsen att det i så fall måste finnas massor av alternativa småfakta. Inte undra på att det blir rörigt, och kanske var det just denna röra som Nietzsche talade om som den Stora Sjukdom som stod för västerlandets dörr.
Tyvärr är det svårt att se hur vi kan lösa problemet genom en enkel återgång – och i det avseendet måste Sanningen faktiskt betraktas som död. Skälet är naturligtvis att den inte var vid liv till att börja med, att Sanningen aldrig existerat annat än som spöke. Och när man väl slutat tro på spöken är det svårt att börja tro på dem igen. I synnerhet av egen fri vilja.
Ett bättre lösningsförslag är att lyssna på allt vad den mustaschprydde mannen hade att säga, hänga Sanningen och alla dess ättlingar och låta dem hänga tills liklukten ligger tjock nog för att tillochmed dödgrävaren ska känna av den. Om vi faktiskt inser att allt det vi kallat fakta bara är tolkningar (och har i åtanke att det finns såväl korrekta som inkorrekta sådana) blir det knepigt för oss att övertyga varandra om att Clintonfamiljen betalar dyra pengar för att frossa på stamceller; det blir svårt att blint tro på någonting överhuvudtaget.
Dessvärre måste vi därmed också ge upp drömmen om det slappa tillstånd som kommer med att lägga sitt liv i händerna på Sanningens överstepräster. Istället gäller det att sadla om, ta av sig partiklädseln och bli hermeneutiker. Det är knappast någon lätt uppgift. Framförallt kommer det att bli ett jävla liv under tiden som vi lär oss att skilja mellan de tolkningar som är värda att ha och de som fullständigt missuppfattat källmaterialet. Men när vi väl fattat tricket kommer febern sannolikt att släppa och vi kommer att känna oss krya nog att återvända ut i solskenet. Rimligtvis är det ju nämligen som så, att efter den Största Sjukdomen kommer det Största Tillfrisknandet.