Tusen och en text om Gift vid första ögonkastet

Tobias Sundin
13/05 - 2023

Den 10:e april sändes första avsnittet av årets säsong av Gift vid första ögonkastet. Programmet är ett av få exemplar av “lägerelds-TV” som finns kvar i vårt splittrade mediaekosystem. För den oinvigde är upplägget att ett antal deltagare paras ihop med varandra och gifter sig första gången de träffas. De har blivit ihopparade av ett oheligt triumvirat av modern expertkunskap bestående av en psykolog, en psykoterapeut och en sexolog. Efter bröllopet ska de leva som gifta i fyra veckor och därefter välja om de vill fortsätta eller avbryta äktenskapet. 

Åh, vad vi älskar att se deltagarna våndas och glädjas. Likt vättar roffar vi hämningslöst åt oss de små guldklimpar av “äkta” lust, kärlek, skam, avundsjuka, ilska som programmet blottar. Men programmet är inte bara populärt hos gemene man. Varje år är väderleksrapporten likadan, en storm av kulturartiklar driver in över Sverige och vi är för ett par månader fångade mitt i den rasande virveln. Eva Illouz ska dammas av, personliga anekdoter ska grävas upp och dystra diagnoser om “den moderna kärleken” förkunnas. Alternativt försiktigt optimistiska snusförnuftigheter om att även i denna fördömda tid existerar romantiken! Men varför är vi egentligen så fascinerade av detta program? 

För att det är god underhållning är det självklara svaret. Och visst kan det vara det. Men programmet är lika delar plågsamt, pinsamt och smörigt. Om man mest vill slappa framför TV:n och få sig ett gott skratt slår sig Gift slätt jämfört med Alla mot Alla eller På spåret. Deltagande är sällan några karismapaket, antingen lika roliga som att handla diskmedel eller “knasiga” på ett sätt som gör att man bara vill sova till yttersta domen. Ändå är det något med Gift vid första ögonkastet, något som inspirerar och river i oss. 

Vad är programmets hemliga vapen? Jo, gift vid första ögonkastet är ett program definierat av kontraster, spänningar och paradoxer. Olika ideal och tankeströmmar som går stick i stäv med varandra men ändå samsas om samma 49 minuter. Och det är inte vilka spänningar som helst, utan några av vår tids största och viktigaste. 

Först ut och mest uppenbart kanske är hela konceptet. Att delta i det hypermoderna och narcissistiska dokusopaformatet står i bjärt kontrast till att underkasta sig ett arrangerat äktenskap, vilket ju är en uråldrig institution. Att det är rätt tokigt med arrangerade äktenskap i Sverige 2023 är programmets hela raison d’être och något man leker med. Denna reaktionära parningsritual framställs som en sorts flykt från en avförtrollad samtid. Samtidigt som det är svårt att tänka sig något mindre romantiskt och mer modernt än att bli filmad närmast alla dygnets timmar. 

Ytterligare en paradox är själva idéen om ”kärlek vid första ögonkastet”. En romantisk och mystisk idé om kärlek som oberäkneligt, flyktigt och med en storms kraft plötsligt drabbar en. Jämför detta med den kyliga expertis och rationalism som utövas av experterna. Deltagarna förhörs om sina livsmål, politiska åsikter, utseendemässiga “typer”, fritidsintressen och sannolikt en väldig massa mer. Och visst, i det abstrakta vill man ju självklart ha en partner som överensstämmer med ens bild av att vara snygg och intressant och klok. Det hade varit bisarrt att hävda motsatsen. Men alla som varit kära vet hur föränderligt och godtyckligt denna bild kan vara. Plötsligt kan ställas på ända. Dilemmat är svårlöst, för man vet ju inte om kärleken kommer att infinna sig och innan dess kan man ju knappast satsa på någon ful och tråkig.

Teknokraterna, förlåt, experterna är även en del av ytterligare en spänning inom programmet. Här är motparten tittaren, eller ”folket”. Att titta på Gift vid första ögonkastet är alltid att undra hur fan experterna tänkte eftersom programmet är ett sorts test av deras teser och blick på världen. När man ser äktenskapen kollapsa, explodera eller självdö i en serie pinsamma tystnader frågar man sig om man inte hade kunnat göra det bättre än experterna. “Hur kunde de missa det här?” är ett återkommande huvudbry. I vissa säsonger av programmet uppmärksammas denna spänning av själva texten; med en “vanlig person”, varken är deltagare eller expert, som medverkar för att ställa kritiska frågor till experterna som tittaren förmodligen också undrat över. 

Och låt oss inte glömma den äldsta och kanske mest infekterade av alla dikotomier, den mellan man och kvinna. Eftersom de flesta av paren är heterosexuella är programmet också ett smörgåsbord för den som vill spana om genusfrågorna. Är de medverkande männen för traditionellt manliga eller inte tillräckligt? Vad vill kvinnor egentligen ha? Varför kan inte män prata om känslor och kan kvinnor bara bonda genom trauma-dumping? Det få antalet deltagare och äktenskapet som relationsform gör att varje deltagare blir en sorts idealtyp för sitt respektive kön och ger dessa sorts frågor luft under vingarna. 

Oavsett hur användbara eller godtyckliga du själv tycker dessa dikotomier är, är det slitningar som existerar i vårt samhälle och fungerar som en sorts kontaktyta med programmet. Det är vad som gör det till mer än bara ytterligare ett tv-program, utan något med potential att “säga något”. Denna potpurri av det gamla och det nya, romantik och rationalism, teknokrati och populism, manligt och kvinnligt gör programmet till en perfekt artefakt att använda som språngbräda till alla sina egna tankar och idéer. Och i slutändan är det ju det enda som verkligen betyder något.