Hur bör man uttrycka sig om man vill kommunicera en tanke? Ett vanligt svar, kanske till och med det vanligaste svaret – åtminstone inom vissa kretsar – är att texten bör vara tydlig. Vad menar man med en tydlig text? Ingenting annat än att den ska vara skriven med ett entydigt språk. Alla dubbelmeningar är bannlysta, liksom alla metaforer såtillvida de inte är så pass urblekta att läsaren slipper överfallas av några tolkningsfrågor.
Enkelt uttryckt: det tydliga språket är byråkratens och lagstiftarens språk. Eller, rättare sagt: det är byråkratens och lagstiftarens drömspråk – men också deras mardrömsspråk. Själva det faktum att det kryllar av handläggare och jurister är bevis nog för det entydiga språkets omöjlighet. Hela rättssystemets tjänstemannakår skulle ersatts av en laptop om det gick att formulera en kodex helt utan tvetydigheter. (Den byråkratiska maskinen är en maskin i samma utsträckning som vi är maskiner när vi bygger Ikea-möbler.)
Likväl går det att komma mer eller mindre nära, och alla som någon gång har tragglat sig igenom en lagtext eller en förenings stadgar vet att ju närmare man kommer entydighetens utopi, desto mer livlöst blir språket – och dessutom: desto mer svåråtkomligt blir innehållet av den enkla anledningen att tristessen tränger sig emellan.
Med det sagt har vi aldrig blivit lovade att all läsning ska vara skönläsning; juristerna och tjänstemännen har goda skäl att halshugga varje tvåhövdat begrepp. Frågan vi däremot kan ställa oss är: är målet med sådana texter att kommunicera en tanke? Förvisso beror det på vad vi menar med tanke, man skulle kunna argumentera för att tankeöverförning är språkets enda funktion, men ett sådant svar tycks alltför reduktivt: en skräckförfattare bör uppenbarligen inte eftersträva samma stil som en socionom, liksom en filosof inte bör eftersträva juristens stil (så tillvida man inte heter Kant). Alltså försöker vi besvara frågan på ett annat sätt: vad som verkar eftersträvansvärt för en lagtext eller ett kontrakt är inte att kommunicera en tanke, utan att kommunicera en betydelse.
En entydig, en tydlig text, är en text med en enda betydelse, där varje mening bara betyder en enda sak. Våra tankar å andra sidan, i synnerhet de tankar som är värda att kommunicera, kan bära på flera olika, likvärda och likursprungliga betydelser. Vill vi kommunicera en sådan tanke – det vill säga: sätta ord på den på ett sådan sätt att den blir tillgänglig för läsaren både såsom begriplig men också som iakttagbar i det avseendet att läsaren kan ta ställning till dess påstådda riktighet – bör inte vårt första steg vara att sprätta upp dess buk och kliniskt rada upp dess olika betydelser på papprets vita brits. (Inte undra på att vi i sådana fall talar om ett livlöst språk.) Det är ett misstag att tolka ”att kommunicera en tanke” som ”att tala om vad den betyder”; att sätta ord på en tanke är att hitta de ord som väcker samma tanke till liv hos läsaren. Det handlar inte om att distribuera fotografier, utan om att låta tanken sprida sig i levande skick, att låta den föröka sig och även – till viss mån, det är oundvikligt – muteras.
Alla som vid något tillfälle tvingats läsa en text skriven med målsättningen att undgå alla tvetydigheter vet hur onaturligt – och till viss mån även hur obegripligt – ett sådant språkbruk är: hur mycket mer ansträngande är det inte att traggla sig igenom ett köpavtal än ett svamlande och bortkollrat fylle-sms? – Och även om man i det tidigare fallet i slutändan (om man har tur) förstår vad man binder sig till, är det en typ av förståelse nästintill omöjlig att hålla fast vid någon längre tid, medan man i fallet med det nattliga meddelandet, även om man inte fattat ett ord, ändå på något vis greppar andemeningen av vad den packade polaren pratar om, just eftersom det finns en levande tanke bakom – en tanke som fortfarande har sin ande kvar.
Med det sagt kan man ju såklart vänja sig vid ett entydigt språk, också det bevisar handläggarens och juristens existens. Å andra sidan går det också att vänja sig vid att gå på alla fyra om man över på det i fem år plus praktik.