Det sägs ibland att de äldre alltid har klagat på “dagens ungdom”. Ända sedan de gamla grekernas dagar har vi i våra yngre sett en framtida kollaps, en latent olycka som riskerar att omkullkasta allt som tidigare generationer har byggt upp. Jag har alltid fascinerats av upplevelsen av barnens förfall, som ju tycks skära rakt igenom epoker, världsbilder och ekonomiska system. Varifrån kommer känslan och varför upplevs den så starkt? Och vad händer om man vågar tänka det förbjudna: att de äldre alltid har haft rätt?
Å ena sidan är hela idén bisarr. Det är två tusen år sedan Sokrates (om man ska tro berättelsen) beklagade sig över de ungas brist på disciplin och hyfs och ändå finns civilisationen kvar. Vissa skulle hävda att den mår bättre än någonsin. Vi kommer att återkomma till dem. Hursomhelst är det otvivelaktigt att mycket av “dagens ungdom”-diskursen är ren alarmism, en universell mänsklig oförmåga att helt eller ens delvis förstå hur ungdomarna tänker. Detta är inte särskilt märkligt. Föräldrar och deras barn växer alltid upp i olika världar och modernitetens accelererande tendenser har bara vidgat klyftan mellan generationerna. Dessutom är ju barn just barn. Att vara slapp och sakna manér kanske helt enkelt hör ungdomen till.
Samtidigt känns det lika verklighetsfrånvänt att hävda att barnen alltid är överlägsna sina föräldrar. Sedan Jesus förmodade tid har ungefär 67 generationer (definierat som 30 år per generation) passerat. Kan vi verkligen hävda att den nutida människan aldrig lider under de laster som beskrevs i Galaterbrevet 5:19-22: “otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant”?
Visserligen får inga ouppfostrade barn en utskällning för sin svartkonst idag men det illustrerar just vad jag är ute efter. Kulturen förändras och vad vi ser som dåligt eller gott beteende därefter. Hur kan vi med säkerhet säga att människan har blivit mer empatisk, rationell och så vidare? Och även om vi skulle kunna mäta detta, hur vet vi att just dessa egenskaper är det bästa för människan? Ungdomen är som sagt alltid annorlunda än generationen som avlade dem. De förkastar vissa laster men hittar snart nya i dess ställe, odlar vissa dygder men låter andra förtvina. Kanske fanns det vissa mänskliga beteenden som faktiskt var som bäst på Platons tid och som aldrig har lyckats återskapas sedan dess.
Men vem bryr sig om det. Vi lever ju här och nu. Du läser det här på en apparat som var otänkbar för bara 60 år sedan. Låt oss i stället prata om något annat. Framstegstanken, exempelvis. Tron på att historiens gång är en enda lång resa mot ljusare tider, större välstånd och högre livskvalitet. Visst kan det hända dåliga saker ibland. Ekonomiska kriser kommer och går, ibland blir det krig et cetera. På längre sikt pekar dock alla de goda kurvorna uppåt. Det är viktigt och bra att kurvorna pekar uppåt. Enligt framstegstankens logik finns det dåliga i det förflutna och kan bara nå oss lyckliga samtidsmänniskor genom att vissa vägrar acceptera “det nya”. Det “nya” är alltid det bra. Likt en alternativ Terminator reser det onda från det förflutna till vår tid för att skapa lidande och kaos.
För den som tvivlar på att denna överideologi existerar brukar det hjälpa att begrunda vårt språkbruk. Särskilt dåliga idéer och människor kallar vi “reaktionära” eller “bakåtsträvande”. När något inte förändras i den takt vi önskar säger vi att “vi går bakåt i tiden”, som om alla ting är ämnade för något annat och större i framtiden. Smaka bara på ordet “Framsteg”, känn på det, vem kan motsätta sig ett så hoppfullt och sött begrepp? En dåre, är det uppenbara svaret.
Jag ska dock berätta en hemlighet. Den sant reaktionära drömmen är omöjlig. Vi är alla en produkt av vår historiska kontext och vi är alla medvetna om att det inte går att spola tillbaka tiden. Visst finns det människor som vill föra tillbaka skärvor av det förflutnas krossade spegel, tankar och idéer som helst borde förpassas till skräphögen där de hör hemma. Men dessa förblir blott skärvor. Spegeln så som den en gång var är omöjlig att rekonstruera. Tillverkaren har lagt ner och träsorten som ramen bestod av har dött ut. Du kan förstås passa in skärvan i en annan ram men då är det ju knappast samma spegel. Dessutom kanske spegeln inte var fullt så vacker som du tänker dig att den var, även i oskatt skick.
Om reaktionärerna har fel kan man fråga sig om det då är sant att världen ständigt blir bättre. Men återigen är frågan felställd. I framstegstankens dogmatik ligger den stora förbättringen alltid just i framtiden, blott en idé, inte så olik den reaktionäres krossade spegel. Här gäller det i stället en ritning av den vackraste och blankaste spegel du kan tänka dig. När du frågar fabrikören när världens vackraste spegel är klar och redo att installeras i ditt hem får du svaret att det vet man inte. Men du kan lita på att den kommer bli klar en dag, definitivt. Det är bara att gilla läget och vänta.
Sanningen är att historiens gång varken rättvist kan beskrivas som en obruten serie triumfer eller som ett långt nederlag. När vi pratar om det förflutna eller framtiden pratar vi oftast mest om vår egen tid. För vad ser man i en spegel om inte sig själv? På sin höjd kanske historien kan beskrivas som en dialektisk rörelse utan tydlig riktning eller mål, en roterande kula skjuten ut i världsrymden. Med risk för att tala i tautologier är samtiden helt enkelt annorlunda än det förflutna. Mycket är bättre idag än [sätt in egen period här] men vissa saker är sannolikt sämre eller så är i alla fall andra saker dåliga. Människan vantrivs som bekant i kulturen. Faran med framstegstanken är inte dess tro på att saker kan bli bättre i framtiden utan att den identifierar det onda uteslutande som en rest av det förflutna. På så sätt blir dess fanatiker oförmögna att förstå vad som är just vår tids unika problem. Samtida misogyni, antidemokratiska rörelser och sociala problem är kategoriskt annorlunda plågor än de som drabbade tidigare generationer och bör förstås som det. Terminator är ju faktiskt bara en film. Det finns inga tidsresande ondskor. De som finns är tyvärr våra alldeles egna.
Men barnen då? Hur kommer det gå för dem? Jag har ingen aning. Och kanske är det poänglöst att gissa. Man får helt enkelt vägleda dem så gott man kan med sina anakronistiska råd och idéer om det goda. En sak är i alla fall säker: de kommer inte växa upp och bli precis som farsan.