Påståendet att vårt tillstånd är splittrat är knappast ny: gudarna dog för länge sedan, de stora berättelserna har lösts upp i en mångfald under kris, all fakta har alternativa fakta och på senare år har även sanningen visat sig komma med variationsmöjligheter.
För den samtida människan har dessa anmärkningar förlorat den udd som en gång i tiden gjorde dem till insikter. För oss, vi som fötts in i detta splitter, är gudarnas bortgång en trivialitet. Vi är på gränsen till bortskämt vana vid perspektivismen, väl förtrogna med den otillfredsställbara hungern efter någonting beständigt, enhetligt, vana vid det hopplösa hoppet om att tillslut få någon form av överblick, ett vokabulär som tillåter oss att tänka klart – vad nu det skulle betyda. Symtomen är alltför bekanta, även för de av oss som aldrig gett samtidsdiagnostiken ett ärligt försök. Många av oss känner sig så pass hemma i splittret att den knappt ens längre går att upptäcka, för att inte tala om betrakta som ett sjukdomstillstånd. Vad som en gång var helt har vi svårt att svara på. Det är ett minne som hastigt bleknar.
Trots det, eller kanske just därför, är det viktigt att gång efter annan påminna oss om vad som har gått förlorat. Om vi vill förstå vårt predikament i sin splittring måste vi kontrastera det med det förgångna. Splitter är nämligen aldrig enbart splitter. Splitter är alltid ett splittrad glas, en splittrad Ming-vas, ett splittrat samhälle, en splittrad vilja eller ett splittrat självförtroende. För att greppa splittret måste vi alltså först greppa vad som en gång var helt. Alltså: för att greppa vårt splittrade tillstånd måste vi först fråga vad som i tidigare generationers tillstånd var samlat, vad det var som gudarna, berättelserna och sanningen tidigare höll ihop.
Den vanliga förklaringen går att sammanfatta på följande sätt: med en guds dömande blick i nacken och hans förebud för vår inre syn, med den marxistiska revolutionen, andens dialektiska utveckling, mänsklighetens emancipation eller jakten på det sanna eller det rätta som ledstjärna var människans göranden och låtanden riktade i den dubbla bemärkelsen av att ha en riktning samt vara riktade mot ett mål – ett enhälligt ”var” och ”vart”. Människans tillstånd var sammanhållet eftersom hon hade tillgång till auktoritativa röster med förmågan att tala om för henne vad hon borde göra och varför, vad hon inte borde göra, vad hon borde hylla och fördöma, vad hon borde eftersträva och förkasta och vad hon borde hålla för ovedersägligt sant. Enkelt uttryckt samlade gudarna, berättelserna och sanningen våra disparata och oförenliga handlingar och motivationer till ett sammanhängande helt.
Detta är alltså vad som har gått förlorat. Visst finns det fortfarande saker som den moderna, eller snarare postmoderna människan bör göra och saker som hon bör bry sig om – problemet är att det som talar om för oss vilka dessa saker är inte längre utgörs av en enda röst, utan av en hel talkör. Det är sällan som den postmoderna människan inte vet vad hon borde göra, det är bara det att vad hon vet hela tiden skiftar. Hon omges av en kakofoni av semiauktoritativa röster, och vad hon i stunden vet är helt och hållet avhängigt vilken av dessa röster hon för tillfället råkar lyssna på…
Det är ingenting internt fel med den här bilden. Som sagt: vårt splittrade tillstånd är såväl väldokumenterat som -analyserat. Likväl är det någonting som skaver, någonting väsentligt som fattas. Den är för statisk. Vårt tillstånd är inte en krossad vas som ligger där på kakelgolvet i väntan på att sopas upp. Vårt tillstånd är någonting som pågår. För oss – alltså inte den moderna eller ens postmoderna, utan den verkligt samtida, obotligt uppkopplade människan, som funnit sig tillrätta i sin roll som nod i informationskomplexet – för oss framstår tillvaron inte bara som splittrad. För oss är splittringen levande, fortlöpande, en process som fortfarande pågår. Vår tillvaro är inte bara splittrad. Vår tillvaro fortsätter att splittras.
Samtidens urbild är inte ett fotografi på en krossad vas, utan ett två sekunder långt klipp som på repeat visar hur vasen faller till marken gång på gång utan att för ett ögonblick dröja vid det splittrade resultatet.
Liksom våra ombesörjanden med det postmodernas intåg började peka härs och tvärs ser vi nu hur dessa olikriktade pilar i sin tur fraktalartat splittras om och om igen. Tillvaron erövras och återerövras av mikroomsorger så pass väldiga i sina anspråk att de får oss att glömma vad vi nyss hade för händer, men i sin realisering aldrig anspråksfulla nog för att neutralisera sina efterföljares tjusningskraft. På det (pseudo-)politiska planet vistas vi under en himmel av ständigt skiftande orosmoln där humanitära kriser, nära förestående kollapser och katastrofer tävlar, inte om våra insatser, utan om vår tid, våra blickar och reflexiva medmänsklighet. Samtidigt fodras vi ta ställning till en en ändlös parad av potentiella personligheter, klädstilar, ”estetiker”, åsikter och värdegrunder som saknar tydliga gränser, som byts ut och sammanblandas utan tydbara mönster. Varje stund står alltid under hotet att upplösas i en annan situation. Även när vi är hemma är vi också delvis på jobbet, delvis på vagt bekantas födelsedagsfiranden, på koncentrationsläger i norra Kina, vallokaler i Wisconsin eller på den där stranden vi laddade upp foton på för på dagen tre år sedan. I samma stund som vi landat i en stämning, börjat engagera oss i en fråga eller ett narrativ, är det ersatt med ett nytt föremål som väntar på vår ombesörjnad och skärvorna efter vårt redan splittrade jag splittras återigen.
Det är fel att kalla det som talar om för oss vad vi bör göra och vad vi bör tycka för endast en kakofoni. Rösterna härstammar inte från en talkör med stående uppsättning deltagare – det är en ensemble som ständigt värvar nya medlemmar och som utesluter gamla i en sådan takt att det är omöjligt för oss att vid varje givet tillfälle avgöra vilka som är gällande. De flesta är bara aningar, röster på väg bort, viskningar på uppsving. Resultatet är att vi inte vet vad vi borde göra, samtidigt som vi sitter på en ständigt muterande lista på saker som vi borde göra.
Vi lever inte bara i ett splittrat tillstånd.
Vi lever i splittringen som tillstånd.