Skuld förutsätter förlåtelse, annars är den ihålig. För när alla bär på skuld finns det ingen som bär på en av betydelse. Varje kultur inser det till slut och utvecklar därför tekniker för att befria sig. Mest framgångsrik är den kristna bikten, som befriar genom erkännande och paradoxalt nog stärker biktarens jag genom att denne tar avstånd från ett tidigare jag. I vår kultur är det ingen slump att intresset för terapi har exploderat det senaste decenniet. För en sekulär kultur med uppluckrade hierarkier, där det sociala regleras genom normer och självkontroll istället för med våld, blir terapin en teknik för att visa på god vilja att anpassa sig och korrigera en tidigare faux pas.
Att terapi har blivit kultur är som tydligast i samhällets högre skikt. På COP28 i Dubai syntes Italiens girlboss in chief Giorgia Meloni ta en bild tillsammans med Indiens premiärminister Narendra Modi. En perfekt duo: en regeringschef som visar att mjukfascism kan integreras i den europeiska gemenskapen, en annan som visar att finanskapitalism rullar vidare utan liberala fri- och rättigheter. Ännu mer talande för den världsordningens tillstånd var Melonis mobilskal, där ”Affirmations for Anxiety” stod skrivet på baksidan i sockersöta sanseriffer, följt av tjugo självbekräftelser, ett slags mantran eller maximer för att stärka läsarens självförtroende. Bland annat ”my anxiety doesn’t define me” och ”it’s okay to say no for my mental health”.
Budskapet är enkelt: det är inte hennes fel – det är ditt. I en fascistoid fantasi utspelar sig en scen vid gränskontrollerna på Lampedusa utanför Nordafrikas kust. Migranter ute efter en enkelbiljett till EU stormar den italienska ön och intar migrationsverket. Mitt i den gråa massan reser sig Giorgia Meloni. Hon vänder sig mot massan, skiner som ett solkors och uttalar de magiska orden: ”It’s okay to say no for my mental health.” Männen vänder sig om och går hem. De förstår nu samtycke.
Sannerligen är vår kultur är en terapikultur. I ett statligt finansierat dejtingprogram får en jury av experter – bland annat psykoterapeuter, sexologer och hr-konsulter – gifta bort deltagare som passar perfekt för varandra enligt Vetenskapen. En ny säsong sänds i vår; berätta inte för dem att 21 av 25 äktenskap hittills har begärt skiljsmässa. (Storbritanniens tidigare justitieminister Michael Gove visste inte hur rätt i tiden han var när han deklarerade att ”britoner har fått nog av experter”.) I mindre välsorterade butiker pryder självhjälpsböcker varenda topp tio-hylla och på kultursidorna sker ett slags psykologisk vändning. I en dagstidning tar en skribent hjälp av en kändispsykolog för att lära sig likability, i en annan intervjuas psykologer regelbundet om hur medelklassen kan lösa sina vardagsproblem. Det är nästan alltid ”för att undvika ångest, betala dina räkningar” i tid eller ”så slutar du vara mörkrädd”.
En billig analys vore att psykologi har blivit en sekulär religion. I en sociologisk bemärkelse stämmer det; terapikulturen har sina institutioner (mottagningar), sina präster (psykologer), sina riter (terapisamtal), och likt kristendomen är det en bekännelsekultur. Att prata om sin psykiska hälsa är som en bikt. Det förlåter en för att man har överträtt ett tabu, som att bete sig påfrestande offentligt. Att ’x är det nya y’ är dock otillfredsställande, det säger ingenting utöver det magiska ordet – tänkvärt.
Trots att psykolog är ett dåligt betalt yrke (enligt säkra källor ett med prefixet piss-) och har efter nationalekonomi den mest tveksamma epistemologiska grunden – ämnets nyckelstudier vägrar helt enkelt att låta sig replikeras – verkar delar av offentligheten ha lockats av sitt inre och lyft upp psykologin till en auktoritetsposition. Inte olikt den som psykoanalysen åtnjöt i vissa kretsar under stora delar av 1900-talet. Utöver namnen är dock likheterna få. Medan psykoanalysen – då – ansågs ha en emancipatorisk potential, verkar psykologi endast producera självhjälp och copingmekanismer. Sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra, etcetera.
Gemensamt för de två skolorna är det semiotiska arbetssättet. Yttranden, rörelser och berättelser betraktas som tecken som pekar mot någonting bortom det intervjuade subjektets omedelbara medvetande. I sin mest uppskruvade form innebär det att diagnoser som adhd ställs efter en checklista. Checka av tillräckligt många kriterier – få utskrivet läkartjack. Inte för att det är något fundamentalt fel; även läkarkonst är semiotik och bevisligen har den fungerat genom 1900-talet., och det är lätt att se varför ungdomspsykiatrin arbetar enligt en rullbandsprincip när unga verkar lida av att leva. Men det finns något fanatiskt i att försöka kartlägga det mänskliga psyket efter en lista, och i att betrakta alla psykiska besvär som subjektiva problem – avvikelser som måste korrigeras.
En kritik mot det som Paul Ricœur kallar för misstankens hermeneutik – de skolor som syftar till att avslöja någonting bortom själva texten, bland annat marxism, feminism och psykoanalys – fått medvind på sistone. Kritiken ska inte förstås som att misstanken är dålig i sig, utan den är en av flera metoder. Det lätt blir navelskådande att hela tiden försöka dra bort ridån och demaskera vad en text eller annat yttrande egentligen betyder.
Några år innan Ricœur benämnde historikern Carlo Ginzburg denna semiotiska vändning som ledtrådsparadigmet. Han spårar det tillbaka till the usual suspect, Sigmund Freud, och tar ytterligare ett steg – till Giovanni Morelli.
Som en detektiv inom konstförfalskning uppfann Morelli en teori om klassificering av konstverk, och mot slutet av 1800-talet hade han avslöjat stora delar av Europas viktigaste konstsamlingar som fabriceringar. Medan tidigare konstkännare tittade på verkens huvudmotiv intresserade sig Morelli för betydelselösa detaljer; han sökte efter ledtrådar. Det var Venus öron, fingerspetsar och tår som avslöjade en falsk Botticelli – inte helheten. Hos de skolade konstnärerna och de kultiverade klasserna väckte Morelli uppståndelse; inte enbart hade han avslöjat århundradets bedrägeri – han hade decentrerat det romantiska skapargeniet. Kunde det vara så att konstnärens autenticitet inte fanns i de breda penseldragen, utan i detaljerna? Kunde det finnas i öronen, i fingerspetsarna och i tårna? I det betydelselösa, i det förbisedda – i konstnärens misslyckanden?
Ginzberg föreslår att Freud i sin ungdom kom i kontakt med Morellis texter när han besökte Italien mot slutet av 1800-talet. Det är inte svårt att se den unge Freud, vars livsgärning senare skulle bli en strävan efter det mänskliga bortom det förnuftiga, finna inspiration i Morellis semiotik. Cynikern kan hävda att Freuds drömtydning bara är Morellis teori om konstförfalskning, tillämpad på mänskliga patienter. Genom att betrakta utsagor och drömmar som ledtrådar, trodde den tidiga Freud att det var möjligt att få tillgång till en patients omedvetna. Föreställning är givetvis absurd. Freud som vandaliserade subjektet och klöv det i tre motstridiga delar måste givetvis ha förstått att det bakom det medvetna inte kan dölja sig ett annat, mer autentiskt jag.
Nyckelordet är autenticitet. Terapikulturens kärna – framför allt i dess underkategori, självhjälpskultur – verkar vara precis det: en omedelbar tillgång till sitt autentiska jag – paketerat som en snygg produkt. Som om det dolde sig ett transcendentalt subjekt bakom en person när alla semiotiska lager har skalats av. Att en föreställning om en inre autenticitet har ett löst ursprung i en teori om konstens inautenticitet säger kanske inte någonting i sig, men det är – minst sagt – en historisk ironi.
Föreställningen är någonting mer än Ricœurs misstanke. Den erbjuder är en hermeneutik av paranoia – en världsbild som inte skapar autentiska personer, utan porösa personer utan en stabil känsla av ett själv. Medan personliga problem projiceras utåt mot världen och upphöjs till det objektiva, internaliseras omvärldens brister och blir ett föremål som endast kan behandlas med terapi. Spänningen, denna neurotiska pendelrörelse, visar att kulturens patologi inte längre är den narcissism som Christopher Lasch diagnostiserade för 45 år sedan; snarare borderline personality disorder. Därav terapikulturens oändliga behov av kategoriseringar och självbekräftelser – för att hålla samman det som sedan länge är ett splitter.
Isolerat kan det framstå som att terapikultur är en ny religion, men den är varken emancipatorisk eller en grund för gemenskap. Inte heller erbjuder den som den kristna bikten en väg till försoning. Snarare är terapikulturen disciplinär – se självhjälpens och kbt:ns framgångar över mer klassiska terapiformer. Räta på din rygg, ställ dig i led. Psykologen är därför en dålig kritiker; oavsett hur mycket han påtalar ensamhet som ett samhällsproblem och påpekar att vi måste prata om psykisk ohälsa är han bunden till följande paradox: i strävan efter det autentiska i människan misstar han hennes miljö som naturlig och försöker därmed att anpassa henne till det som ger upphov till hennes plågor. Det är ingen slump att Jordan B Petersons politiska plattform kan reduceras till mottot: städa ditt rum innan du kritiserar världen. I slutet av historien är alla problem personliga.
Således ligger terapikultur närmare ideologi i en ursprunglig bemärkelse. Den tillfredsställer ett behov av att sätta ord på och uttrycka missnöje hos de som inte längre deltar i masspolitik, utan att varken erbjuda en utväg eller implicera några yttre orsaker till missnöjet, medan den rättfärdigar en ordning genom att stämpla motstånd mot den som vansinne. Och vem kan klandra terapikulturens deltagare; finns det ett samhällsproblem som har åtgärdats via parlamentariska vägar de senaste två decennierna?
Dessa konservativa tendenser blev som mest uppenbara när Aaron Bushnell, en 25 år gammal soldat i USA:s flygvapen, tände eld på sig själv utanför Israels ambassad i protest mot kriget i Gaza.
Reaktionerna?
Sök hjälp.
Vi måste prata om psykisk ohälsa.
Oavsett Bushnells vad mentala tillstånd var och vad man tycker om hans personliga åsikter: psykisk hälsa kan inte separeras från omständigheterna som den utvecklas i. Inte heller kan psykisk hälsa skiljas från personliga föreställningar och känslor kring dessa omständigheter. Terapikulturens funktion är att vara tillfredsställd under managed decline. Att sopa rent framför sin egen dörr – inte kritisera världen när den blir lite sämre varje år.
Och här har Giorgia Meloni rätt.
Det är ok att säga nej.