År 1945 drömde två brittiska kemister om en värld helt och hållet i plast. Victor Yarsley och Edward Couzens skrev om den stundande Plastic Age, där människan var omgiven av plast från vaggan till graven. Barnen skulle födas in i en värld full av färger och ljusa, glansiga ytor. Allt skulle vara gjort av plast: leksaker som aldrig gick sönder, väggar och golv som aldrig blev repade, tyger som stötte bort smuts, plastbåtar, plastbilar och plastplan som var lätta som fjädrar. När denna plastmänniska sedan dog skulle hon sänkas ner i jorden i en kista helt av plast, hermetiskt förseglad mot smuts och förruttnelse. Med plasten skulle människan erbjudas en utopi där allas materiella behov kunde tillfredsställas.
Vi både lever och inte lever i Yarsleys och Couzens plastvärld idag. Å ena sidan är plast helt omöjligt att undvika i vår tid. Du har en teflonpanna i köket, ett golv av vinyl, kläder av polyester och nylon. Men det slutar inte där. Du har också plast inuti dig. Kanske har du haft det sedan innan du föddes och kommer ha det tills du dör. Å andra sidan är det omöjligt att dela forskarnas entusiasm för plasten. Sannolikt känner du snarare att du har för mycket plast hemma (för att inte tala om i ditt blodomlopp), antingen för miljöns skull eller för att plastsakerna känns billiga och fula. Att något är eller känns “plastigt” är ju knappast en komplimang i vår autencitetstörstande tid. Det vittnar om något naturvidrigt, “tacky”, tomt och fejk. Plasten har helt enkelt gjort en häpnadsväckande resa från att anses vara framtidens material till vår moderna tids mest ikoniska avskräde.
Faktum är att plasten är på många sätt är en perfekt symbol för det moderna. Plasten innebär människans befrielse från naturen och dess material. Det är formbart och mångsidigt men samtidigt dött och utan själ. Plasten kräver fabriker, marknader, forskare och konsumtionsvaror, alla typiskt moderna kännetecken. Våra känslor till plasten reflekterar också hur vi känner till det moderna. Det är ingen slump att kärleken och entusiasmen till plasten var som störst under efterkrigstiden, under de så kallade rekordåren. Men först ska vi se till plastens födelse.
Likt moderniteten själv har plasten sin vagga i 1850-talets England. Där hade vetenskapsmän och uppfinnare länge experimenterat med konstgjorda material. Sökandet låg väl i tiden, man ville spränga gränserna för vad som kunde göras med naturliga material och på så sätt demonstrera människans herravälde över skapelsen. 1856 lyckades kemisten Alexander Parkes ta patent på “parkensin”, det första plastmaterialet. Parkes lyckades dock aldrig popularisera materialet, det skulle istället bli en amerikan som verkligen satte fart på plastens resa mot världsherravälde. Kanske var det engelska samhället för stelt och traditionellt för ett så formbart och modernt material? Kanske kände plasten på sig att det var det ännu vilda landet bortom havet som skulle bli 1900-talets ekonomiska supermakt.
För plastens utveckling har alltid varit intimt kopplat till kommersen. Året var 1863 och en biljardbollstillverkare hade utlyst en tävling i New York. 10 000 dollar i guld till den som kunde hitta ett nytt material att tillverka biljardbollar av. Hittills hade elfenben varit det dominerande materialet, vilket hade vissa problem. Konjunkturcykeln behövde samsas med naturliga kretslopp och för att öka produktionen behövde ständigt fler elefanter skjutas av vilket hotade djuret med utrotning. Den unga uppfinnaren Wesley Hyatt ställde upp i tävlingen, köpte Parkes patent och experimenterade i sex år. När de tjocka ångorna väl hade lagt sig hade Hyatt uppfunnit celluloiden. Materialet lämpade sin inledningsvis dåligt för just biljard men kom snart att användas för att producera broscher, kammar, smycken, dockor, tandborstar, tavelramar, dragspel och yttäckning på möbler.
Celluloiden banade vägen för det industriella konsumtionssamhället. I den tidigare agrara och hushållsbaserade ekonomin åt människan mat hon själv hade odlat på tallrikar hon själv eller någon i grannbyn hade snidat. De rena konsumtionsvaror som fanns var dyra och reserverade för aristokratin. Men celluloid och andra nya material möjliggjorde den första masskonsumtionen av varor tillverkade i fabriker. Den snabbt växande medelklassen fick plötsligt råd med saker som varit otänkbara blott en generation tidigare. Celluloid var ofta designat för att likna elfenben, vilket skulle inge en känsla av lyx och flärd för de mindre bemedlade. När Hyatt senare lyckades förfina receptet och producera högkvalitativa biljardbollar av celluloid gick biljarden från att vara ett rent överklassnöje till att kunna huseras i ölhallar och krogar och spelas av vanligt folk. Inte nog med det, celluloid användes även för att producera fotografisk film, som lade grunden för filmen som folk- och masskultur.
Vid tiden för andra världskriget sattes plasten i arbete för militären. Gummi och järn var bristvaror och i dess ställe kunde man nu hitta plast i allt från fallskärmar och bazookaeldrör till självaste atombomben. I takt med att krigsindustrin rustades upp ökade också mängden plast som producerades lavinartat: 1945 producerade man nästan fyra gånger så mycket som 1939. När kriget tog slut och krigsekonomin avvecklades vände sig dessa väldiga produktionskrafter mot det gryende konsumtionssamhället.
Efterkrigstiden var galen i plast. Plastmöbler och plastkläder tillverkades i massor, för att inte tala om allt krimskrams i plast som vällde ut på marknaderna. Plastförpackningar möjliggjorde helt nya sorters varor i industriella kvantiteter. Vidare tillverkades ofta plast av rester från produktionen av fossila bränslen. Ständigt ökande oljeproduktion innebar samtidigt mer och mer plast. Följaktligen ansågs plast sannerligen vara framtidens material, som möjliggjorde för nya teknologiska landvinningar, en växande ekonomi och allt fler varor i snabbköpet. Oh boy!
Detta kalas varade dock inte för evigt. Under 80- och 90-talen hade man börjat inse de problem som plasthysterin bar med sig. Plasten utsöndrade gifter och cancerogena ämnen, det var farliga arbetsvillkor i plastfabrikerna och bergen av plastskräp på soptippar och i haven bara växte. Eftersom plast inte bryts ner naturligt utan istället faller sönder till allt mindre partiklar är detta särskilt bekymmersamt. Det är ju så det hamnat i ditt blod.
Men det är inte bara dessa problem som gjorde att plasten gick ur modet. Under mitten av 1900-talet skedde det en enorm utjämning av ekonomiska hierarkier i samhället. Alla fick det bättre. Men trots detta relativa överflöd behövde man ju fortfarande sälja grejer. Som ett resultat av detta fick konsumtion en mer individuell karaktär där vad du köpte skulle säga något om just dig(!) och din identitet. Bruksvärdet fick stå tillbaka för teckenvärdet. Det som tidigare ansetts demokratiskt och praktiskt blev under 1900-talets andra hälft en sorts symbol för passivitet, likriktning eller fattigdom. Plastens tillgänglighet och billiga pris blev plötsligt en nackdel. Helgjutna möbler av plast, som varit en avantgardistisk statussymbol bara några decennier tidigare, blev en symbol för allt “white trash”, tillsammans med Barbie, plastkläder och allt annat som hörde den utjämnande efterkrigstiden till.
Det leder oss fram till idag där vi minst sagt har en paradoxal relation till plasten. Materialet har sannolikt aldrig varit så bespottat som nu men aldrig heller använts i en så stor flora av varor, där det tydligaste exemplet är som komponenter i elektronik. Vår genomkonsumistiska ekonomi behöver plasten mer än någonsin samtidigt som att något inte är gjort av plast, exempelvis en diskborste i metall och trä, kan vara en varas unique selling point. Vi rensar våra hem på plastsaker samtidigt som vi har allt mer plast i vårt blod och våra livmödrar.
Idag är få eller ingen som likt Yarsley och Couzens ser på plasten som något revolutionärt. Men det beror nog mest på att revolutionen redan har skett och att plasten vann. Vi är alla plastmänniskor idag. Men fångade som vi är i baksmällan efter 1900-talets stora fylla vantrivs i vår plastvärld. Borta är det förra århundrandets entusiasm och skaparglädje, kvar finns bara dess skräp. Vi uppfann ett helt nytt material, ett som skulle förändra allt och det har det väl gjort. Men utopin infann sig aldrig. Kanske är det därför vi tycker illa om plasten. Det påminner oss om de stora drömmarna som vi lämnade vid slutet av historien. 1900-talet är över och kvar sitter vi med flagnande teflonpannor, rispade nylonstrumpor och ådrorna fulla av mikroplast.