(Följande text publicerades ursprungligen som eftertext till översättningen av Ett gonzo-futuristiskt manifest, publicerat i Splitter #2: Ccru.)
Försöker man kartlägga den intellektuella miljö som existerade runt Ett gonzo-futuristiskt manifest vid dess tillkomst möts man framförallt av döda länkar, enstaka bloggar som publicerat utdrag ur texten med minimala redaktionella kommentarer och forumtrådar där lejonparten av såväl användare som inlägg för länge sedan skrubbats bort från servern.
Förvisso råder det inget tvivel om vem som är dokumentets upphovsman och Justin Pickard svarar tjänstvilligt på Splitterredaktionens frågor. (Bland annat hänvisade han oss till en fragmenterad version av texten, omarbetad och publicerad för bara några månader sedan, från vilken författarens fotnoter och de två inledande citaten är hämtade.) Men vilket liv en text lever när den lämnat den lokala hårddisken och gett sig ut i världen på egen hand är sällan någonting som författaren själv har insikt i. Det faktum att olika forumanvändare med jämna mellanrum frågat vad deras respektive gemenskaper tycker om gonzo-futurismen antyder att manifestet de senaste tretton åren siktats vid några av nätets många utposter, att det har funnits (och kanske alltjämt finns) en diskussion, men när man själv försöker delta är det som att den nyss tystnat. Borden står kvar i u-formation men seminariedeltagarna har lämnat salen.
Situationen är irriterande om man ska skriva ett efterord men samtidigt helt i linje med dokumentets karaktär. Ett gonzo-futuristiskt manifest är en tillfällighetstext. Den riktar sig till ett specifikt sammanhang (i både tidslig och rumslig bemärkelse) och har inte utsatts för någon omfattande redigeringsprocess. Det engelska originalet innehåller en del korrekturfel. En del upprepningar. (Vi får bland annat vid två tillfällen förklarat för oss att Cayce Pollard är en “amygdalans kejsarinna”.) De beskrivande utläggningarna mynnar gärna ut i liknelser, kraftuttryck och imperativ. Det är en stil som för tankarna till blogginlägg, eller till just manifest, ämnade för läsare som i stort sett redan håller med och bara behöver övertygas om detaljerna och piskas upp till handling.
Det är en text djupt förankrad i sin egen samtid. Oron för Mayafolkets apokalyptiska kalendrar, Occupy Wall Street, Benghazi, Wukan. Den centrala roll som amerikanska militärakronymer och -jargong spelar tecknar en tid alltjämt kvar i elfte septembers skugga. En period när Call of Duty fortfarande var hippt och The Hurt Locker kunde kamma hem sex Oscarstatyetter, bland annat för bästa film.
Samtidigt osar sidorna av en cyberintellektualism av ett slag som redan 2011 måste ha betraktats som ganska retro. Även om den Gibson-roman som avhandlas är från det nya millenniet framkallar hans blotta omnämnande (liksom Sterlings) vinjetter från en äldre digital vilda västern-epok. En cyberpunk-period som fick sin estetiska sammanfattning 1999 med Matrix och vars filosofiska patos artikulerades av tänkare som de i Ccru.
På dessa punkter bör Ett gonzo-futuristiskt manifest betraktas som ett synnerligen emblematiskt tidsdokument. Men för 2025-års läsare framstår texten också som anakronistisk på ett annat sätt. Genom sin beskrivning av samtiden som postnormal verkar den liksom sträcka sig utanför sina egna temporala ramar och in i vår tid. 2011 var väl allting fortfarande relativt okej? Fem år innan Trump kom till makten. Pandemin nästan ett decennium bort. Men tydligen fanns det redan då tillräckligt med ledtrådar för att lista ut att “framtidens brottsplats” skulle drypa av “osäkra fakta, omtvistade värden, höga insatser och brådskande beslut”. Idag tycks Pickards väl utförda detektivarbete snarare vara en profets verk.
Å andra sidan har väl alla tider oroat sig för att just deras tid ska vara den tid när allting går åt helvete. Det otidsenliga med Pickards text (sett ut dagens ögon) är egentligen inte så mycket det eskatologiska som den optimism som eskatologin i slutändan får ge vika för. För trots att samtiden beskrivs som turboförlamad, som en plats där “saker bara faller ihop”, är Ett gonzo-futuristiskt manifest i grund och botten optimistiskt. Men det är en teknikoptimism som varken bör förväxlas med dagens crypto- och Silicon Valley-simpars framtvingade iver eller den cyberliberaldemokrati som betraktade den arabiska våren som sin slutgiltiga bekräftelse. Gonzo-futurismens optimism är en humanism och har egentligen bara i överförd bemärkelse med teknologi att göra. Den genomskådar villfarelsen att teknisk utveckling är lika med Framsteg-med-stort-F och förutspår att informationsålderns underverk varken “kommer att vara inklusivt, brett eller likvärdigt fördelat eller tillägnat kollektivets gagn”.
Det postnormala är för gonzo-futuristen ingenting mer och ingenting mindre än en omarrangering av spelplanen, en omformulering av reglerna, och liksom i naturen är det bara någonting katastrofalt för dem som inte lyckas anpassa sig, på samma sätt som det bara kan anses positivt för de som lyckas förändras i symbios med omgivningen. Gonzo-futurismens optimism är tron om att människan är förmögen till en sådan anpassning (där “anpassning” inte får förstås som en värnlös process.) Huruvida det innefattar en OODA-loop eller inte är i slutändan oväsentligt. Genom att insistera på vår förmåga att bygga en farkost sjöduglig för det postnormala tidevarvets turboförlamade störtflod markerar gonzo-futurismen ut en tredje rutt, mellan de mer eller mindre radikala ludditer som hävdar att livet bara är värt att leva offline och de teknokratins överstepräster som predikar att Lycka och Välgång bara tillkommer dem som ger sig till Silicon Valleys stundande crypto/meta/ai-rike. Och i 2025:s nya samtid är en sådan tredje rutt lika otidsenlig som den är användbar.
�
Genom att samtidigt vara djupt indränkt i sin egen tid, luta sig mot ett cyberretro-förflutet och föregripa vårt decennium (och eventuellt nästa) upphäver Ett gonzo-futuristisk manifest den vulgära, sekventiella temporaliteten på ett sätt som utsökt passar ett tidskriftsnummer som valt Ccru som sitt tema – gruppen som med obönhörlig övertygelse skrev under på Burroughs devis: “Time is a human affliction; not a human invention but a prison.” (Burroughs, Ghost of Chance, citerad av Ccru i Lemurian Time War.)