Det brukar sägas att Ccru inte existerar, aldrig har existerat och aldrig kommer att existera. Varför står du då här med ett nummer av Splitter tillägnat detta vakuum?
Ccru [/sˈiː/ /kɹˈuː/], Cybernetic Culture Research Unit, var ett kulturstudiekollektiv aktivt mellan 1995 och 2003 på Warwicks universitet i Storbritannien. Det var 90-tal och internet var hetare än någonsin. Det progressiva Warwick såg det som ett gyllene tillfälle att etablera en forskargrupp för att studera cyberrymden. Filosofen Sadie Plant valdes för att leda gruppen och slog sig ihop med Nick Land, lektor i filosofi, som delade hennes intresse för Deleuze och den ännu gränsöverskridande romangenren cyberpunk. Universitetets förhoppningar grusades dock snart när det visade sig att Plant och Land var mer intresserade av cybernetik i termer av informationsflöden och gränsen mellan människa och maskin än mediestudier.
Deras genreöverskridande texter och Plants erfarenhet från Storbritanniens då legendariska ravescen gjorde dock Ccru till en attraktiv miljö för studenter som flockades till seminarier och evenemang. Ccru lyckades locka till sig en del namnkunnigt folk. Känd nog att överskugga båda Plant och Land är naturligtvis Mark Fisher vars Capitalist Realism återfinns i otaliga studentbokhyllor. Men gruppen befolkades också av musikteoretikern Kodwo Eshun, Robert Mackay, Mathew Fuller, Steve Goodman och konstkollektivet Orphan Drift med flera. Ccru var en del kulturscen, en del forskargrupp och, får man anta, en del åskledare för mer eller mindre missanpassade akademiker.
Under sin mest aktiva och experimentella period 1997 till 2003 gav Ccru ut skriftserien Abstract Culture i tre ”svärmar” och ett specialnummer, som gick att beställa för fem engelska pund plus moms och frakt.
De flesta av texterna finns idag digitaliserade på www.ccru.net.
Ccru anordade också ett antal konferenser, som Virotechnics i oktober 97. I ett opublicerat reportage från 1999 redogör journalisten Simon Reynold hur det kunde kännas att vara där: ”The first cassette-player issues a looped cycle of words that resembles an incantation or spell. From the second machine comes a text recited in a baleful deadpan by a female American voice, full of imagery of ‘swarmachines’ and ‘strobing centipede flutters’. The third ghettoblaster emits what could either be Stockhausen-style
electroacoustic composition or the pizzicato, mandible-clicking music of the insect world.” Reynold skriver: ”the piece is an impressively mesmeric example of what the unit are aiming for – an ultra-vivid amalgam of text, sound, and visuals designed to ‘libidinise’ that most juiceless of academic events, the lecture.”
För att vara någonting som aldrig existerat måste man med andra ord säga att Ccru var väldigt många saker. Och för att vara något som aldrig existerat har de också haft en omåttlig men ofta förbisedd påverkan på samtidens intellektuella klimat. Genom sina förbehållslösa hopkok av kritiskt teori, cybernetik, numerologi, Burroughs/Lovecraft-fan fiction, kvantfysik, feminism, estetik och förföljelsemani lyckades de artikulera en intellektuell chutzpah som, trots att den är lika mycket 90-tal som Docklands och Carl Bildt, Netscape Navigator, OK Computer och Seinfeld, lämnat efterskalv i allra högsta grad kännbara i dagens teorinördsbloggosfär.
Det är ett patos som både gett upphov till den typ av udda cyber-progressivism som i det här numret exemplifieras av Justin Pickards gonzo-futuristiska manifest från 2012, och bloggare som Curtis Yarvin, vars antidemokratiska neomonarkism bland annat hjälpt till att lägga den ideologiska grunden för USA:s sittande vicepresident – och däremellan otaliga tweets, video-essäer, konspirationsteorier och memes. Trots sina five pound sterling words, obskyra referenser och ibland hopplöst ogästvänliga syntax formulerade Ccru en DIY-anda bland annat ansvarig för den WordPress-baserade blogg som nu utmynnat i den tidskrift du håller i. Och för den björntjänsten ansåg vi att de förtjänade sitt eget nummer.
Hur ska man som skribent förhålla sig till någonting som aldrig existerat? Det är en fråga som det finns lika många svar på som det finns vägar in i rhizomet. I det här numret skärskådas Ccru:s idémässiga och stilistiska œuvre ur ett antal perspektiv. Love Frisell synar den interkontinentala missilen som vår tids fundament. Stefan Lekic om marknaden som diabolisk inlärningsmaskin. Vanja Södergren reflekterar över den tröst en teleologisk historiesyn kan ge oss. Tobias Sundin undrar varför accelerationen lockar oss. Otto Abóren om en AI-driven värld där alienationen är lika delar allenarådande och ofattbar. Adrian Lamadieu om framtidens befriande potential, då och nu. Jim Skog Pirinen om vilken sorts sanning som bäst beskriver vår tid. Henrik Dalgard är numrets postkritiska alibi.
Det är en uppsättning texter som valt olika vägar för att gå sitt potentiellt icke-existerande studieobjekt tillmötes. Men en uppfattning tycks gemensam: att Ccru, alldeles oavsett deras ontologiska status, var ett antal tänkande personer som någon gång under nittiotalet, i sann hyperstitionell anda, skrev fram den framtid vi idag befinner oss i.