Den något spretiga och svårfångade skola som brukar kallas accelerationismen utgår från ett enkelt men djärvt antagande: det måste bli sämre för att det sedan ska kunna bli bättre. Idén grundar sig på Marx stadiebaserade och deterministiska historiesyn. Ni minns: historien utvecklar sig i ett förutbestämt förlopp från feodalism till kapitalism, som genom en inbyggd självförstörande mekanism driver sig själv till att bli så groteskt ojämlikt och outhärdligt att systemet så småningom faller på sin egen orimlighet och driver fram revolution. Därefter kommer ett intermezzo i form av proletariatets diktatur, som i sin tur går över i utopin, tillika historiens slut, där kommunismen inte längre behövs.
Historien drivs på så sett inte av individer och deras infall eller initiativ utan av enorma strukturella processer påverkade av hur de materiella förutsättningarna förändras. Moral, tänkande och idéer är blott utanpåverk – överbyggnad – till detta materiella substrat.
Kapitalismen är alltså ett icke-förhandlingsbart faktum, men så är även dess framtida sammanbrott. Accelerationismens egen tolkning och slutsats av historiematerialismen blir därför att man bör bejaka allt det som man i grunden ser som negativa konsekvenser av samhällsutvecklingen. Det mest konstruktiva sättet att förhålla sig till ett samhälle på väg mot upplösning och social katastrof blir alltså paradoxalt nog att destabilisera det ytterligare: dekonstruera, revoltera, eskalera – kort sagt skapa mer kaos.
Idén verkar trots sin marxistiska bas kunna låna sig till skilda ideologiska projekt och har plockats upp av både vänster- och högerextrema. Om den mest tillspetsade vänsterversionens uppmaning skulle lyda ungefär: kasta fler trasiga litiumbatterier i haven så att klimatkollapsen påskyndas och därmed även den utopi som hägrar någonstans därbakom, syftar högerversionen till att eskalera raskonflikter med avsikten att det ska bli uppenbart för alla att det mångkulturella samhället är bortom all räddning – och därmed spränga gränserna mot den tänkta utopin.
Här har det blivit allt mer höljt i dunkel vilket typ av patos som rörelsens huvudperson och ”Gudfader”, filosofen Nick Land, egentligen drivs av – om ens något. Vissa män vill bara se världen brinna, osv. (hans första bok heter talande nog The Thirst for Annihilation). Men genom allt fler öppet rasistiska uttalanden tycks han ha öppnat sig allt mer för alt right-rörelsen, och den för honom.
En tolkning av detta skulle kunna vara att Land allierar sig med den rörelse som för tillfället tycks ha störst förmåga och livskraft att mobilisera gentemot status quo. Det vore på sätt och vis både konsekvent och rationellt utifrån accelerationismens grundantaganden, där sådant som moraliska och politiska ställningstaganden och individuellt handlingsutrymme i stort sett verkar kunna avfärdas som metafysiska missförstånd, och vars utopiska singularitetsvision har en tydligt post-politisk dimension. Om det är höger- eller vänsteridéer som tar oss till kollapsen borde alltså spela mindre roll.
I essäsamlingen Mellan det förflutna och framtiden bryter Hannah Arendt ner den deterministiska, teleologiska historiesynen och resonerar kring varför ett sådant tänkande är destruktivt. Konsekvensen av en teleologisk historiesyn blir med Arendts egna ord att ”händelsen i historien inte längre är begriplig utan hänvisning till en universell process som den antas vara inflätad i”. För om ett absolut slutmål införs riskerar det att tömma på mening och tyngd alla ”enstaka tillfällen och enskilda gester” som föregår målet i fråga. Det flyttar blicken från nuet till framtiden. För att tala med Milan Kundera: varat får en olidlig lätthet.
Arendt ger en historisk-psykologisk förklaring till att den teleologiska historiesynen fått ett allt starkare grepp om den moderna människan. Hon spårar det till det tidigmoderna cartesianska tvivlet, som fick människan att börja misstro sinnenas vittnesbörd samtidigt som man i allt högre grad lämnade den rationalistiska uppfattningen om att det går att få kontakt med sanning och kunskap ”inifrån”, via ”förnuftets inre ljus”. Konsekvensen blev en ökande världsalienation och en subjektivering av det som tidigare uppfattats som gemensamt eller objektivt.
Detta blev roten till en allt intensivare vilsenhet och förtvivlan hos den moderna människan, och det var enligt Arendt sådana känslor som utgjorde grogrunden för den moderna, teleologiska historieuppfattningen, eftersom den kunde återupprätta en relation till ”helheten”. Den teleologiska historiesynen är, och här citerar hon Kant: ”en flykt till ’helheten’, och flykten drivs fram av det partikuläras meningslöshet”. Denna flykts kärnpunkt var när Hegel formulerade sin inflytelserika dialektiska historiesyn (som senare blev Marx viktigaste influens).
Samtidigt som Arendt upphöjer det partikulära menar hon att det upplevs som meningslöst och slumpmässigt i moderniteten eftersom det saknas en hållbar, i någon mening evig struktur som kan ”omsluta” det och ge det mening. Det låter förvisso som en motsägelse: det partikulära är det meningsfulla, samtidigt verkar det kräva något större att ingå i för att inte upplevas som meningslöst. Men detta något blir problematiskt om det utgörs av ett historiskt förutbestämt mål. Det människorna har förlorat är enligt Arendt en ”gemensam värld som samtidigt skulle binda dem samman och skilja dem åt”. En större helhet måste med andra ord se både det partikulära och det universella, söka balansen dem emellan, och inte reducera detta enskilda till medel för ett större mål.
Det är vid det här laget frestande att psykologisera Lands projekt. En filosof som tycks ”törsta efter utplåning”, som länge rört sig i nihilistiska kretsar och inspirerat våldsbejakande satanism; utifrån dessa premisser är det inte svårt att föreställa sig varför en framtida ändhållplats där allt ställs på ända och människan som vi känner henne upplöses i någon sorts hyperteknologisk härdsmälta verkar lockande. En radikalt annorlunda framtid blir den enda tänkbara vägen ut ur nuets mörker, och om det befintliga är meningslöst och tomt är inget för heligt för att offras på vägen. Simone Weil sammanfattar tanken koncist: ”Framtiden – tomhetens utfyllare.”
Den kristna idén om himmelriket har ibland anklagats för att fungera på ett liknande sätt, och Nietzsche, kristendomens kanske skarpaste kritiker, ansåg idén om ett kommande gudsrike vara ”ett narkotikum som gör att samtiden lever på framtidens bekostnad”. (Nick Land och hans skola lyfter fram Nietzsche som en viktig influens, och är starkt påverkade av Deleuze och Guattaris Nietzsche-läsning. Men vad de tycks missa, eller bortse från, och som citatet ovan pekar på, är att Nietzsche först och främst var en nuets filosof.)
Och nog är den teleologiska historiesynens utveckling svår att föreställa sig utan kristendomen, som för Gud – det transcendenta – in i historien. Men att kristendomen, betraktad som renodlad idé (och inte som socialt eller historiskt fenomen) skulle försumma nuet på framtidens bekostnad, och på sitt sätt vara en ”flykt till helheten”, är i själva verket ett missförstånd. Paradoxen, som lätt föder förvirring, ligger i att himmelriket i den kristna traditionen tillåts vara både ett kommande faktum och något som kräver aktivt arbete för att infrias. Men vad betyder det att gudsriket är kommande?
I Lukasevangeliet frågar fariséerna Jesus när himmelriket skulle komma. Han svarar med att korrigera frågan på ett sätt som för tanken bort från tidsdimensionen och till en sorts rumsdimension: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina egna ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” På så vis förflyttar han utopin från en abstrakt, svårgripbar framtid, och tillbaka till den enskilda människan och hennes inre, till det partikulära och den mening som finns där. Den teleologiska historiesynens främsta misstag är just att den förlägger utopin i tiden, när den i själva verket inte hör hemma där. För kanske är den inte en punkt i tiden utan snarare i rummet, bortom tiden, som en närvaro, en erfarenhet av motsatsernas förening: ett nu som rymmer en evighet.