”Alla skyndade fångenskapen till mötes”1
Varje sekund slits mänskligheten i stycken och du står bara där och ser på. Samtidigt som vi sakta trasas sönder har du ångest över den där presentationen du ska göra på jobbet. Det talas ofta om att den mänskliga själen är splittrad, men vi har drabbats av någonting värre. Vi har fått smaka på materialismens sövande gift och hela tiden slits vi på nytt i mindre och mindre bitar. Vår själ är ett lapptäcke. En picknickduk åt världens vildaste brunch. Den är till för att spillas på och för att hålla gräsfläckarna borta från baken. Tusen tungor har mitt hjärta och oskuldsfullheten tycks längre bort än någonsin.
Den första gruppen människor som, genom diverse härmningsljud och gester, lyckades skapa det första grovhuggna språket satte den evolutionära bollen i rullning och styrde människosläktets kurs mot ett mer upplyst samhälle och en mer civiliserad samtid. Tidens män och kvinnor såg livet de till dess levt och den vardag de kände så väl sakta börja omformas, hur den tillvaro de genom sina djurlika instinkter var fullständigt anpassade för slingrade sig ur deras grepp, de kände hur hela människosläktet gjorde sig redo för en genomgripande förändring. Människan som till dess sovit under ett träd, i en grotta eller under den bara himlen gick över till att bo i av grenar, löv och lera byggda hyddor. Man utsåg sig själv till herre över naturen och såg sin världs oändliga möjligheter öppnas.
Man samlades i dessa hyddor och män, kvinnor och barn levde tillsammans i en bostad, varje enskild person blev svagare och den tidigare råstyrka och individualism som var dominerande i hela vårt människosläkte och präglade hela vår existens började sakta avta. Däremot kunde man istället åstadkomma större framgångar genom gruppens kollektiva list; ett plus ett blev plötsligt tre och återigen visade den vida världens möjligheter sitt välmenande tryne. Anpassandet till detta nya liv i kärnfamiljens tecken bidrog till att större och större stycken fritid stod till buds för människan. Man hade enkla behov och man hade ordnat sig rättmätiga redskap för att tillgodose dessa anspråkslösa förnödenheter. Fritiden som detta resulterade i använde man sig av för att skaffa flera sorters bekvämligheter som ingen tidigare generation någonsin fått smaka på. Detta var ett välment första kliv in på vad som man hade hoppats skulle bli en rak och bekymmerslös väg till fullkomlig njutning och mänsklighetens perfektion.
Men istället, utan att man visste om det, häktade man den första bojan om foten på den första fången i begynnelsen till vad som skulle bli mänsklighetens långa tåg av straffångar. De bekvämligheter man skapat sig för att åtnjuta den utsökta fritid man som art lyckats komma över förlorade nästan omedelbart sin sötma. Och inte bara det. Dessa bekvämligheter övergick dessutom med tiden till att bli nödvändigheter, och genom att man på grund av familjelivets slapphet fortsatte tappa vildens fermitet och handlingskraft blev det ofrånkomligt att förlora några av dem. Det var mer eländigt att gå miste om dessa nu så kallade nödvändigheter, än det var behagligt att faktiskt äga dem. I takt med dessa små samhällens växande framfart växer även något nytt och skrämmande inom människan. Nya känslor introduceras inför saker man tidigare ställt sig likgiltig till, ljuv kärlek väcker svartsjukan till liv, upprördhet och irritation blossar upp till vrede och aggressivitet, hämnden anländer som en nödvändig reaktion på summan oförrätter du tycker dig utsättas för.
Var och en började titta på de andra och ville själv bli sedd, och den allmänna uppskattningen fick ett värde. Den som sjöng eller dansade bäst, den vackraste eller starkaste, skickligaste eller vältaligaste, blev den mest ansedda, och detta var det första steget mot ojämlikheten och på samma gång mot lasten.2
Vi är nu tätt samordnade med våra materiella befintligheter och den spirituella absens som följaktligen blev den ruttna frukten av vår skruvade passion. Är detta av lathet, eller är det numera i människans sävliga natur att se sig själv inkapabel till att sköta om sig själv och den man älskar? Har vi helt enkelt för många materiella nödvändigheter till vårt förfogande, och har värdet på dessa ting inte haft en perplex effekt på oss? Den som lever i förvissningen om att barnets hjärta bär på mindre verkliga sorger är inte förankrad i den mänskliga själens lynne och kan omöjligen vara sann mot sig själv. En kraftfullt skiftande energi, vilket människan bevisligen är, kräver en splittrad verklighet! Att oskuldsfullheten inte skulle rymma en svärta av substantiell gripbarhet är en själlös tanke och den som kommer med ett sådant konstaterande är bevisligen en idiot.
I egenskap att bibehålla dessa vackra insidiösa bekvämligheter tvekade vi inte att lämna över våra liv åt någon annan starkare, klokare eller bara rent av vältaligare att förvalta. Någonstans här tar människans narcissism och fåfänga åtrå överhanden. Det är något som kan uppfattas som en onaturlig mutation av det mänskliga psyket — på samma sätt som att ett passionerat missbruk kan leda en narkomans hjärnfunktion att bli permanent förändrad även efter tillfrisknandet har vi måhända gjort oss skyldiga till att ha skadat vår egen essentiella självbevarelsedrift som en gång varit så djupt inpräntad i vår mänskliga natur. Jean-Jacques Rousseau vill tro att vilden är mer nykter än borgaren och att ett förverkligande av urmänniskan i oss ska vara den mänskliga lastens sammanbrott, en gång för alla frälsa och omvälva vårt släkte. Men varför skulle naturtillståndets oskuld rädda oss? Varje försök att försumma människan som något skapande och blivande och evigt återkommande borde utan vidare förkastas.
Referenser:
Bild: William Salmela
Rousseau, Jean-Jacques. ”Om Ojämlikhetens Ursprung” (sid 122) i Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder (översättning Sven Åke Heed och Jan Stolpe, Natur och kultur, 1994)