Det är lätt att tappa tron på det offentliga samtalet. Tröttheten kan ta sig många skepnader men känslan är likadan, vare sig det gäller anonyma galningar på sociala medier, lismande politiker eller narcissistiska skribenter. Oftast känns det enklast och kanske till och med smartast att anta en nihilistisk inställning. Allt är ju kört ändå. Att linda in sig i en kokong av allt mer cyniska samhällsanalyser, lager på lager av ironisk distans. Det är varmt där inne och du behöver aldrig någonsin mer ha fel, för du kommer aldrig med någon positiv vision.
Någonstans vet man att människan inte är gjord för att leva i en kokong. Frågorna finns kvar. De gnager på dig inifrån. Hur ska man leva och vem i hela världen kan man lita på? Därför vågar man sig ut i offentligheten igen. Och ibland, om man har riktigt tur, hittar man något som återställer ens tro. I mitt fall är det Läsarpodden. På pappret kan min kärlek till Läsarpodden tyckas ganska osannolik. Podden består av Patrik Hagman, docent i politisk teologi, och Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria. Inför varje poddavsnitt har de läst en bok och diskuterar den utifrån ett teologiskt perspektiv. Ibland är det klassiker som Sexualitetens historia, andra gånger samtida romaner som Morgonstjärnan och en hel del inomkyrkliga böcker som oss hedningar aldrig har hört talas om. Som varken troende eller särskilt teologiskt beläst är Läsarpodden en förbluffande förälskelse, en mystisk främling som fick mig att falla som en fura.
Läsarpoddens kvalitéer som mediaprodukt är lätta att redogöra för. Hagman och Halldorf är oerhört bildade, roliga på ett lite mysigt sätt som för tankarna till dina bästa minnen av din pappa och lyckas alltid ha intressanta konversationer om stora frågor. Men Läsarpodden är inte blott en bra podd, man kan även se den som ett exempel på den sortens dygder som man borde inneha för att vara en god deltagare i det offentliga samtalet och idédebatten.
Enligt dygdetiken bör man i en moralisk situation handla som en dygdig människa. Vad definierar då en dygdig människa? Det är hon som besitter en samling karaktärsdrag som möjliggör för henne att leva ett gott liv. I Den nikomachiska etiken beskriver Aristoteles en dygd som ett utmärkt karaktärsdrag som ligger i mitten av två ytterligheter. Den modiga är varken den som är för rädd för att gå utanför dörren eller en galning som aldrig fruktar något. För att kunna klassas som en dygd behöver karaktärsdraget också vara en stabil del av din person, inte ett resultat av tillfälliga omständigheter. Du är inte modig om du bara vågar fråga ut någon på dejt när du är packad.
Läsarpoddens största dygd är nyfikenheten. Själva urkraften och förutsättningen för bildning och visdom. Poddduons nyfikenhet tar sig till uttryck i den stora bredd av böcker och idéer som de behandlar, allt från queerteori i Maggie Nelsons Argonauterna till mycket konservativa författare som Rod Dreher. Nyfikenhet i rätt mått innefattar ett öppet sinne. Den som tror sig veta allt kommer naturligtvis aldrig att lära sig någonting. Men Läsarpodden låter inte heller nyfikenheten ta överhanden. Upphovsmännen nedlåter sig inte till intellektuell voyeurism, i form av alltför esoteriska och verklighetsfrämmande diskussioner eller en upptagenhet vid petitesser, utan har blicken stadigt fäst vid det som faktiskt spelar roll.
En annan av Läsarpoddens dygder är modet. I en tid där existentiella frågor sällan diskuteras krävs det också mod för att våga möta en meningsmotståndare i god tro, att våga låta sig själv utmanas och kanske även lära sig något. Vidare krävs det också mod för att inte låta sig nedslås av världens ondskor utan att fortsätta tro att det svårdefinierade goda vinner i slutändan, att saker spelar roll. Men modet tillåts inte heller bli till övermod, där man är så säker på sin sak att man att inget annat räknas. Samtidigt kan man inte kalla Läsarpodden fega, i det här fallet en sorts naivitet eller kapitulation inför det främmande. Hagman och Halldorf kan diskutera kontroversiella ämnen utan att bli handfallna “samtalsaktivister” à la Navid Modiri som nickar med i de mest bisarra eller skadliga resonemang. De kan stå på sig när det behövs och räds inte för att ta fram sina Foucaultfingrar.
Samhällskritiken som uttrycks är stundtals stenhård och kan vara kontroversiell men Hagman och Halldorf är inte heller intresserade av att provocera för sakens skull eller för klick. Det ser jag som ett uttryck av dygden ärlighet. Poddduon är genomgående transparenta och helt enkelt ärliga med hur vad de tycker är viktigt, vilken intellektuell tradition de arbetar inom och att de inte vet allt. Verkligheten är komplex och så vidare. Det gör det enkelt att som lyssnare att förstå varför man inte håller med, om så är fallet, och gör att man kan lita på att man inte blir förledd. Men åter vet Hagman och Halldorf ärlighetens gränser, när den bryter mot de samhälleliga konventioner som möjliggör goda samtal. Utan att kompromissa för mycket vet de hur man håller god ton.
Kort sagt, vi borde alla försöka vara lite mer som Patrik Hagman och Joel Halldorf i våra diskussioner, vårt skrivande och i vårt deltagande i offentligheten. Eller, om man helt gett upp idéen på det offentliga samtalet, bara i ens eget liv. Troende eller icke troende, det är ett som är säkert: Läsarpodden sprider ett gott evangelium.