Har du ett utseende? Är det verkligen säkert att du faktiskt har ett utseende? Du tycker kanske den här frågan är dum. Det är klart du har ett utseende, alla har ju det. Men har du det? Hur kan du veta det så absolut? Lätt, säger du. Kanske får du en skymt av “ditt utseende” i skärmen du läser det här på. Men du har fler ess i rockärmen: du har åtminstone en spegel hemma, sannolikt fler. Dessutom har du foton, bilder i massor på nätet och i telefonens minne.
Men är dessa säkra sätt att få kunskap om ditt utseende? Låt oss börja med spegeln. När du står framför spegeln uppenbarar sig en bild av ditt utseende, så långt är klart. Men är detta en sann bild? Hur högt spegeln hänger, hur ljuset faller på ditt ansikte, hur långt ifrån spegeln du står är alla faktorer som påverkar vad du ser. Dessutom är spegeln en konkret artefakt som är bunden till vissa rum, vilket begränsar den till att vid varje tillfälle bara kunna förmedla kunskap om just det rummet och hur du ser ut när du befolkar det.
Samma sak kan egentligen sägas om fotografierna. Vad är ett fotografi om inte ett fångat ögonblick? Det är blott en spillra av en situation, bevarat i sin ofullständiga hopplöshet. Det finns en anledning att man pratar om “bra” och “dåliga” foton. En dålig bild är väl vanligtvis en där man är ful, där ens käklinje är grumlig och man ser alkad ut på ett osympatiskt, lite pinsamt sätt. Det är en bild som inte överensstämmer med hur man vill att ens utseende ska vara, utanför bilden, i den mytomspunna verkligheten. Denna obehagliga dissonans är varför man kan reagera så häftigt, nästan vilja slå bort telefonen från den som visar bilden för en. Har du inte också själv tagit foton av andra som du upplever inte “fångar dem” eller gör deras utseende rättvisa?
Båda dessa två medier, spegeln och fotografiet, vill förrädiskt mena att de förmedlar verkligheten. Fotografiet ger ett sken av att mekaniskt reproducera en liten bit av verkligheten, att omöjliggöra tolkning. Likaså är det ju med spegeln, den visar ju till synes bara vad som finns framför den. När du tittar på ett fotografi ser du främst vad det föreställer, inte själva fotografiet. Men du är inte ensam, i Camera Lucida brottas Roland Barthes med just detta fenomen. Han vill undersöka Fotografiet i sig självt, inte vad det avbildade, men fann att varje gång han såg ett foto förlorade han sig själv inuti mediets egen värld. Det är en konstform som kan få oss att glömma att det är en konstform.
Detta är fotografiets dubbelhet, å ena sidan det mekaniska avbildandet fritt från tolkning och kultur och å andra sidan det faktum att vi inte kan se på fotografi utan att tolka det som bra eller dåligt, lyckligt eller sorgligt och så vidare. Vidare, Barthes beskriver hur man inte kan låta bli att posera när man vet att man ska bli fotograferad. Alla idéer om vad som är snyggt och gott smyger sig in i ens kroppsspråk men samtidigt vill man på ett subtilt sätt uppmärksamma det artificiella i poserandet. Flera lager med sociala koder vävs in i den vid första anblick mekaniska, objektiva processen. Han önskade en bild där han inte lade på sig en min eller gav ett uttryck, en bild som överensstämde med “hans sanna jag”. Barthes insåg dock att detta är omöjligt.
Även om en sådan bild fanns, skulle den vara av någon nytta? Låt oss fundera över hur ett helt sant och riktigt fotografi av ditt utseende, “utseendet i sig”, skulle se ut. Först skulle man naturligtvis behöva skala bort alla faktorer som skymmer eller påverkar sökandet efter det objektiva utseendet. Dina kläder, naturligtvis, men också möbler, andra människor, rummet du står i, barens dunkla lampor eller butikens lysrör. Det skulle krävas en sorts steril kammare, där du är upplyst och samtidigt fotograferas från alla håll. Dessa skulle kunna sammanställas till en sorts skanning av dig. Inte olikt hur vi på Splitter har valt att presentera oss. Men när du ser bilden av mig som jag just skickat dig till, skulle du kalla det en objektiv bild av hur jag ser ut? Kanske är snarare motsatsen sann. Ditt utseende som frambringat ur denna laboratorieprocess skulle vara helt främmande för alla som någonsin sett dig och inte avbilda hur du någonsin ser ut i verkligheten.
I brist på teknisk hjälp i din strävan för att veta hur du ser ut kanske du skulle kunna få ditt utseende beskrivet för dig. Men det skulle kräva en betraktare och ett språk att förmedla betraktelsen, varpå vi genast hamnar tillbaka där vi började. Varför skulle denna betraktare vara en auktoritet på området? Det har kanske slagit dig att du inte har särskilt många fula vänner. Kanske är det för att vackra människor dras mot dig som eldflugor till en laterna. Eller så är det helt enkelt så att det är vanskligt att tala om utseendet i absoluta termer och en oräknelig lista kontextuella faktorer påverkar hur vi uppfattar det.
Utseendet, för att spela roll, kräver ju en betraktare. Antingen verklig eller inbillad, någon annan eller du själv. Och det kommer aldrig någonsin bli betraktad i annat än i en rad disparata kontexter som inte bara påverkar ditt utseende utan är oskiljbara från det. Ditt utseende är inget mindre än summan av alla dessa intryck i alla dessa rum. I så fall kanske min fråga i början av texten var felställd. Du har naturligtvis inte bara ett utseende utan många.