(Översatt av Jim Skog Pirinen. Engelska ursprungligen publicerat 2012.)
”Det är inte ålagt gonzo-etnografen [… gonzo-futuristen] att ta sig in i utrymmen där dennes närvaro skulle ogillas eller aktivt motarbetas, men det tillhör gonzo-stilen att provocera fram reaktioner lika mycket som det är att observera dem (ett påverkat sinnestillstånd kan vara till hjälp i det här avseendet, men det är inte nödvändigt).” Roberts, ”Spatial Bricolage:The Art of Poetically Making Do”
”Hunter Thompsons vision är excentrisk och bristfällig, mättad med politiska fördomar om både den politiska högern och vänstern och hallucinogena visioner, liksom med ögonblick av förblindade analytisk insikt och beskrivningar som skapar en påtaglig känsla av tid och plats. Trots alla tillkortakommanden vet läsaren alltid vad Thompson står för, var han har varit och vad han har sett.” Sefcovic, ”Towards a Conception of ‘Gonzo’ Ethnography”
1. INTRODUKTION: VÄLDIGT VUCA
2011 var ett underligt år. Även om det finns de som skulle utmåla det som en avvikelse elle
ett avsteg ser jag ingen anledning att tro att saker obemärkt kommer att återgå till det normala. Utan verklig, strukturell förändring kan svångremspolitikens och de ”expansiva finanspolitiska sammandragningarnas” knäböjningar inte vara någonting mindre än cargokultbeteende – en politisk genklang från de vanuatiska stammar som, i mötet med en omvärld som översteg deras kulturella
ramverk, började dyrka prins Philip.
Vi är numera alla vanuatuer. Underkastade osäkerheter och plötsliga avbrott kollapsarvårt grepp om kausaliteten som en halvbakad sockerkaka. Med hjärnor programmerade för mönsterigenkänning, i frånvaron av någon signal, kommer vi att (metaforiskt) springa över glödande kol för att utvinna mening ur bruset. Till pavlovska hundar, moln-med-ansikten och sömnparalysens succubi kan vi nu också lägga åtstramningspolitiken. Idag är de ”expansiva sammandragningarnas” retorik sympatetisk magi. Keep calm and carry on. Vänd ner blicken. Du är inte viktig; gör dig därför liten, foglig, opåträngande. Gå ut och shoppa, och allting kommer att återgå till det normala.
Lita på att de finansiella makthavarna matar marknaderna med ännu en skalp om du så måste, men att behandla marknaderna som människor (eller, ännu värre, som sekulära gudar) är som att förvänta sig att en vidjeman full med kidnappat byfolk ska bete sig artigt vid din nästa middagsbjudning. Förr eller senare måste du acceptera att vi inte kommer att återvända till 1990-talets högglansiga, plastiska hedonism. Vi har ingen tidsmaskin, inget sätt att återkalla just den djinnen.
Istället har vi den tvivelaktiga äran att få leva i en post-normal tid. Hurra för oss.
Såsom det används här härstammar begreppet ”post-normal” från den brittiska filosofen Jerry Ravetz och den argentinska matematikern Silvio Funtowicz. I deras arbete om vetenskapspolicy och risk används termen ”post-normal” för att beskriva situationer där ”fakta är osäkra, värden omtvistade,insatserna höga och besluten brådskande” (Raventz, 1999). Låter det bekant? Forskaren och samhällskommentatorn Ziauddin Sardar anser att det borde, eftersom vår tid är:
”karaktäriserad av osäkerhet, snabb förändring, maktomgrupperingar, omvälvningar och kaotiskt beteende. Vi lever i en mellanperiod där de gamla ortodoxierna är döende, de nya har ännu inte fötts och väldigt få saker verkar vettiga. […] en övergångsålder, en tid utan övertygelse om att vi kan ta oss tillbaka till ett känt förflutet och utan övertygelse om någon väg mot en önskvärd, åtkomlig eller hållbar framtid.” (Sardar, 2010)
Mer än någonting annat är det här 2010-talets bakgrundsbrus. För ett andra utlåtande behöver
vi inte se längre än till det amerikanska militärindustriella etablissemangets skolor och universitet, där den talismaniska akronymen ”VUCA” betecknar operativa sammanhang som utmärker sig genom sin ”instabilitet, osäkerhet, komplexitet och tvetydighet”. 1 VUCA-situationer förändras snabbt och oförutsägbart, deltagarna förvirras av informationsöverbelastning och krigsdimma samt risken för en andra ordningens blowback farligare än någon fiende. Vare sig på eller utanför slagfältet var 2011 väldigt VUCA.
2. MELLAN KOLLAPS OCH TRANSCENDENS
År 2012 kommer vi till ett avgörande. Världen snurrar snabbare, samlar på sig hela komplexitetsordningar medan det Amerikanska Imperiet smulas ner till en avgjort mer intressant, ny världsordning. Efter tjugo, femtio eller femhundra år av globalisering (beroende på) snubblar vi över (des-)integrationens tröskel, ser
Mayafolket uppenbara sig i dess hål i himlen och upptäcker vad vi har vunnit: transcendens eller förintelse.
Nåväl, så lyder den schemalagda sändningen. Den hotfullt annalkande verkligheten är å andra sidan mycket mindre binär. I en postnormal tid har världen både centrifugala och centripetala tendenser: transcendens och kollaps; integration och fragmentering. Historien tog inte slut med Fukuyama. Kollapsen bär på transcendensens fraktala frö. Saker förenas liksom de faller samman. Vår är inte Thomas Friedmans2 platta värld, utan William Gibsons3 ”ojämnt fördelade” framtid. Den har konturer.
När VUCA:s dimma gör handlingens scen dunkel kan det ibland vara knepigt att beräkna det exakta utseendet av dessa konturer. För allting bortom vår direkta erfarenhet förlitar vi oss på media – och medan den sociala-media-”revolutionen” har demokratiserat tillgången till dessa verktyg har den också gjort det lättare att sprida rykten och desinformation. Se alltså under 2012 till att din bullshit-detektor är till hands och påslagen.
Enligt Mark Lind manifesterar sig krocken mellan transcendens och kollaps som ”turboförlamning”; en ”kombination av kraftfull, dramatisk rörelse och frånvaron av hållfast förflyttning i någon given riktning.” (Lind, 2011) Enligt denna läsning får en plötslig ökning i VUCA-dynamik stora aktörer – storföretag, nationalstater, organisationer – att flaxa vilt, grumla vattnen med u-svängar och impulsivt Cargokultbeteende medan de gamla vissheterna sveps bort. Enligt cyberpunkens ärkediakon Bruce Sterling är det här Övergångbara inte jämnt fördelad.”en-Till-Ingenstans: ”Det finns varken framsteg eller konservatism eftersom det varken finns någonting kvar att bevara eller någon riktning att fortsätta åt.” (Bruce Sterling, Reboot 11)
Från USA:s republikanska parti till Occupy Wall Street, från Benghazi till Wukan, ”hjulen snurrar ursinnigt och motorerna går på högvarv, utan effekt.” (Lind, 2011) Tja, till synes utan effekt. Även om mina bevis är svaga är jag frestad att tolka det här som en skenbar tillbakagång. Allt är ännu inte förlorat!
Så även om vi torskar 2012 till turboförlamningens slag och flaxande kommer det inte att diktera världens undergång – och i synnerhet inte på ett sätt som passar våra Mesoamerikan-citerande bröders program. Oroande nog behöver det inte heller det. Memen har flytt från laboratoriet. Medan jag skriver det här påverkar den redan människors beteende, ger popkulturen och det offentliga samtalet en orolig edge. Enligt arkeo-astronomen Anthony Aveni vittnar 2012-fenomenet om ett djupare kulturellt obehag. Berövade den trygghet som kommer med Framstegmed-stort-F:
”vänder vi oss mot uppdiktade väsen som befinner sig långt bort i tid och rum – väsen som kanske trots allt besitter överlägsen kunskap […] Om vi inte kan tala med oss själva kan vi kanske tala med den Andre – även om den aldrig talade vårt språk. Evolutionen behöver hjälp; världen behöver räddas. Mayafolken erbjuder oss en transcendent fix, en riktning, en uppenbarelse. Alltså förskönar vi dem.” (Aveni, 2009: 161)
Om vi skrubbade bort 2011:s störtflod av världshistoriska händelser från historieskrivningen skulle den här desperationen vara nog för att säkra 2012:s ställning som ett konstigare år än genomsnittet. Är halvhjärtade hänvisningar till en kosmologi baserad på människooffer och majsodling nog för att möta det postnormalas utmaningar? Givetvis inte. Om vi vänder oss till ett osynligt Mayafolk för lösningar på vår världshistoriska kris har någonting, någonstans, gått väldigt snett. Mot en bakgrund av maximal olja, protein, uppmärksamhet och självförtroende har vi kanske också nått den maximala framtiden, med 2012 som ”den mytiska vägg där föreställningen om Västerlandet når sitt abrupta slut.” (Montuori, 2011:224)
Montuoris argument är övertygande. Vad har vi kvar att arbeta med när det kommer till framtidsvisioner? Microsoft-konceptvideor, Hollywood-apokalyps och grånande Baby Boomers jetpack-drömmar. Samtidigt, fångade mellan ekonomiska kollapser och förvandlingar, är vi omringade av en värld som vi nätt och jämt förstår. Bruce har fångat stämningen:
”Saker faller bara ihop, du kan inte ana möjligheterna, det är som om vad som helst är möjligt, men du anade aldrig att du skulle behöva frukta det så här mycket. Det är som ett språng in i det okända. Du faller mot jorden i niohundra kilometer i timmen och upptäcker sedan att det inte finns någon jord.” (Bruce Sterling, Reboot 11)
Förprogrammerade att undvika onödiga risker säger våra däggdjurshjärnor åt oss att gräva, att befästa, att konsolidera våra positioner. Vi drar för gardiner-na, spelar döda i rädslan för vad som kan gå förlorat. Och det funkar, en stund: monstren äter inte upp dig. Men när du öppnar ögonen är de fortfarande där –
ett par blodsprängda ögon som glöder i mörkret. Trots monstren är det här inte stunden för att gräva skyttegravar. Tvärtom! Postnormala tider kräver postnormala metoder; de uppmanar dig att ge upp spelet. Med Hunter S. Thompsons odödliga ord: ”when the going gets weird, the weird turns pro.” 2012 kommer allt att bli betydligt mycket mer weird.
3. HANDLINGS- OCH BESLUTSMAKANDE FÖR DEN PROFESSIONELLA KUFEN
1991 höll Bruce Sterling ett tal i San Jose. Lovordande storkufens styrkor och dygder uppmanade han publiken att undvika medelmåttighetens fjäderbelastade björnfälla:
”Ni tar er inte dit genom att ackulteras. Bli inte en välbalanserad person. Välbalanserade människor är släta och trista. Bli en helt igenom taggig person. Odla spikar i varje riktning. Stick de i strupen som en blåsfisk.” (Sterling, 1991)
Med idiosynkratiska utsikter och färdigheter är storkufen – och dess underkategori, gonzo-futuristen – i synnerhet väl anpassad för ett turbulent decennium. Med blicken mot framtiden möter eller undviker hon situationer såsom de uppkommer och kartlägger en tydlig rutt genom en turboförlamad världs VUCA-slagfält.4 En sak kan vi med säkerhet säga: om 5-10 år kommer världen att vara präglad av allestädes närvarande beräkningar (av ett eller annat slag). När vi alla är sensorer och löper ständig risk för att begravas under det postnormalas störtflod av big data-brus kan en finkalibrerad förmåga till förnuftsskapande visa sig vara din främsta tillgång. För futuristen Scott Smith ”är magasineringen av enorma mängder data ingenting mer en övning i hoarding såtillvida vi inte kan upptäcka, kontextualisera och använda oss av mönstren i bruset.” (Smith, 2011) Mönsteranalytikern löper en betydligt mindre risk för att gå miste om sitt jobb tack vare outsourcing eller automatisering, men för att på ett effektivt sätt kunna utnyttja brusets mönster måste vi kunna skilja på vad som är verkliga mönster och vad som är ansikten i molnen.
Vi behöver mönsterigenkänning. Pattern Recognition. Huvudpersonen i William Gibsons roman från 2003 med samma titel, Cayce Pollard (trots att hon är något av en ”självfrämjande medianod”) erbjuder en modell för gonzo-futuristen. Erfarenheten av elfte september fick någonting att slå om inuti Cayce och gjorde henne hyperkänslig för varumärkesutveckling. När historien börjar har hon hittat en nisch som coolhetsjägare och kreativ konsult, där hon kan utnyttja sin kropps fysiska, förkognitiva respons på logotyper (dåliga orsakar illamående och panik).
”Dorotea tar ut en elva tum stor, kvadratisk tavla ur kuvertet. Med sina perfekt manikyrerade pekfingrar i dess övre hörn visar hon upp den för Cayce. (…) Det är en teckning där, en sorts klotter med tjock, svart, japansk pensel, ett medium hon vet är kännetecknande för Herr Heinzi själv. I Cayces ögon påminner det framförallt om synkoperad spermie, som återgiven av den amerikanska underground-serietecknaren Rick Griffin, cirka 1967. Hon vet omedelbart, tack vare sin inre radars opaka måttstock, att den inte fungerar. Det finns inget sätt för henne att veta hur hon vet.” (Gibson, 2003: 12)
Trots att Cayces domänspecifika kunskapsgrund är både vid och djup – notera hänvisningen till Rick Griffin – finns det inget sätt för henne att veta hur hon vet. Hon är medveten om en ”inre radar” men, som någonting åtskilt från hennes medvetande, har hon ingen aning om hur den fungerar. Även om hon nyttjar sin förmåga som inkomstkälla är hennes roll som känslig-slash-coolhetsjägare snarare en kroppslig belägenhet än en karriär. Litteraturvetaren Lauren Berlant plockar ut detaljerna och implikationerna av Gibson’s roman och beskriver hur Cayces omständigheter tillåter henne ”att rida på stundens våg, att göra hennes situation till vad den är, någonting att leva genom, att vara innesluten i och få känsla för.” (Berlant, 2008:11). Låter rätt gonzo, eller hur?
Utan Cayces närapå övernaturliga förmåga behöver vår gonzo-futurist en protesersättning, en typ av kognitiv aikido. En sådan skulle utgöras av ett generellt ramverk som tillåter henne att med lätthet få grepp om den postnormala världens dynamik och identifiera dess nyckel- och brytpunkter. Så vitt jag vet är det närmaste vi i dagsläget kommer OODA-loopen.
Ursprungligen utvecklad av den amerikanska militärstategen John Boyd är OODA-loopen en heuristisk cykel, en struktur ämnad för dem som måste fatta snabba beslut under press. OODA. Observera, orientera, besluta, handla.5
Gonzo-futuristen är en superbemyndigad, hoppfull individ. Hon är ”utexaminerad utan framtid” (Mason, 2011), eller ett offer för nedskärningar i den offentliga sektorn, men hon har sedan dess sörjt och gått vidare. Hon spelar, testar och speltestar, gör det mesta av de verktyg och teknologier som finns tillgängliga. Bekväm med att åberopa (och bli åberopad av) sina vänner, jämlikar och stam är hennes förnuftsskapande förmågor sociala och uppkopplade. Hennes tänkande befinner sig ibland ”inuti andra personers hjärnor.” (Wheeler, 2011)
Gonzo-futuristen är en ”djup generalist” (Cascio, 2011) och en ”analytisk polyglott” (Smith, 2011). Hon har en ”nästan övernaturlig medvetenhet om effekter och konsekvenser … [är] redo att anpassa sig om det krävs, att bygga långlivade system när det är möjligt.” (Cascio, 2011) Liksom Cayce Pollard är hon en ”kvinna av affekt, inte av känsla (…) [en] amygdalans kejsarinna.” (Berlant, 2008:11)
Gonzo-futuristen är motståndskraftig. Hon arbetar smart, inte hårt. Hon har ett öga mot det ”intilliggande möjliga” (Johnson, 2011), byter koder och bidrar till det gemensamma. Hon är eventuellt privilegierad, men har inte tid för tävlingar, aflahanarnas kukviftande eller beggar-thy-neighbour. Hennes framgång är inte din förlust. Bombarderad av stimuli är gonzo-futuristen är OODA-cyborg. Observera, orientera, besluta, handla. Låt oss gå igenom det.
3A. OBSERVERA OCH ORIENTERA
För gonzo-futuristen är observationssteget av den operationella loopen en typ av folklig, ad-hoc-etnografi. Den här sortens observation är förkortning för allehanda slag av bevisinsamlande; läs därför brett, ta bilder och ställ frågor. Sondera. För anteckningar. Om något framstår som motsägelsefullt är
det antagligen viktigt.
När det kommer till observation är din största motståndare filterbubblan – en ekokammare smiden av Google och Facebook; ett ”unikt universum av information för var och en av oss … som på ett fundamentalt plan förändrar hur vi uppfattar idéer och information.” (Pariser,2011:9) Det är kanske bekvämt inne i bubblan, men ”det finns mycket mindre utrymme för de tillfällighetsmöten som leder till insikt och lärdom.” (Ibid.: 15) Framtiden är en brottsplats, och alla ledtrådar finns där ute. Ge dig ut i fält. Maximera din exponering för slumpen närhelst det är möjligt – utnyttja ”mediacyborgens” (Sloan, 2010) verktyg, och gå på fler fester.
Dina observationer är de stjärnor du navigerar efter. Orienteringssteget av OODA-loopen, där du börjar teckna en karta över den situation du finner dig själv i, utgår från dessa. Vid det här stadiet måste du lita på din magkänsla, det förmedvetna och de okända okända – saker du inte vet att du vet. Du bör leta efter kopplingar genom att blanda ny information med gammal erfarenhet. Eftersträva oväntade synergier. Kultivera en kulturell och estetisk finkänslighet för svaga signaler.
Åt helvete med objektiviteten. När sann objektivitet är omöjlig lämnar jakten på den dig öppen för exploatering. Berlant beskriver Gibsons huvudperson, Cayce Pollard, som en ”amygdalans kejsarinna” (Berlant, 2008:11). Peter Diamandis och Steven Kotler beskriver den delen av hjärnans tinninglob som ”vårt snabbvarningssystem, ett organ med hög beredskap, ständigt skannande vår omgivning efter vad som helst som kan hota vår överlevnad.” (Diamandis och Kotler, 2012) Gonzo-futurismen vill att du ska lyssna på din amygdala: upphöj det subjektiva, det känslomässiga och det memetiska. Framtidschock är social och psykologisk, så fortsätt fråga: hur får de här observationerna dig att känna?
Läs (och häng med) andra personer som fattar. Min lista innehåller John Robb, Paul Mason, Carlota Perez, Bruce Sterling, Noah Raford, Marina Gorbis, Jamais Cascio och Venkatesh Rao. Din lista bör inbegripa tillräckligt många personer för att täcka varje svaghet hos varje enskild individ.
Med Bob Johansens ord är det bäst att träda in i den här delen av loopen med en uttömmande uppsättning ”starka åsikter, svagt hållna.” Var redo att överge dina övertygelser när ny information tillkommer. Omedgörligheten är fienden. Gräv inte ner dig. Kriget mot Cargokulterna uppmanar dig att ifrågasätta all erhållen visdom, utmana grupptänkande och rycka upp alla gamla framtider med rötterna så fort du stöter på dem. Undvik hybris. Du har inte alla svar, men du kan alltid komma med bättre frågor.
Vänd dina evolutionära fördomar till din fördel. Var inte amygdalans slav, utan försätt den i arbete. I Inside Jokes föreslår Hurley, Dennett och Adams att ”humorns” positiva surr existerar för att motverka riskerna för att sådana snabba-och-enkla heuristiska processer som hjärnan förlitar sig på ska ”medge slutledningshopp i realtid.” (Hurley, Dennett & Adams, 2011:4) För att sålla bort falska antagelser och magiskt tänkande:
”måste det finnas en policy för att dubbelkolla dessa eventuella övertygelser och förmodanden, och upptäckandet och upplösningen av dessa i halsbrytande fart bibehålls genom ett kraftfullt belöningssystem – känslan av humor; munterhet – som måste ge stöd för den här aktiviteten i konkurrens med alla andra saker du skulle kunna tänka på.” (Hurley, Dennett & Adams, 2011: 13)
Enligt Stuart Candy ”är design framförallt jakten på grymma appar, medan futuristen jagar grymma impar” (Candy, 2010, 188). För att kultivera en kulturell-estetisk finkänslighet för svaga signaler måste du lifta med en stimulerad amygdalas kemikalieutsläpp och – senare – munterhetsreaktionen på dessa ”grymma impar”, någonting som inbegriper en viss nivå av hjärnträning. Vi talar inte om sudoku här. Maximera snarare din exponering för kognitiv dissonans och mycket konstig skit. 2010-11 började Sterling och Gibson att prata om ”fubar”6 som mätenhet för samtida konstigheter. Gonzo-futuristen livnär sig på en nyhetsdiet bestående av rapporter smidda av rå framtid, situationer fucked-up-beyond-all-recognition och flyktiga uppenbarelser av det teknologiskt sublima. De fokuserar på saker som överstiger deras referensramar, söker medvetet efter sådant som framkallar, med Joseph Addisons ord, ”an agreeable kind of horror.”
Till viss del härstammar det här från en brist på gränser, den plötsliga uppenbarelsen av tidigare dolda nivåer av situationell komplexitet och disparata elements motsatsställningar. Som Sadar påpekar: ”eftersom allting är sammankopplat, komplext och kaotiskt och under snabb förändring kan ingenting beskrivas med någon form av säkerhet.” (Sadar, 2010) Det bästa vi kan hoppas på är en ofullständig kartläggning; en ”du är här”-markör i ett suddigt, partiellt fågelperspektiv.
3B. BESLUTA OCH HANDLA
När du (semi-)framgångsrikt orienterat dig i en instabil och osäker miljö är nästa utmaning att ta dig från kartläggning av världen till handlande i den. Denna nya operativa miljö räfflar det utrymme inom vilket du kan handla, där 2010-talets komplexitet och otydlighet utgör en unik uppsättning utmaningar för de som eftersträvar ett varaktigt eftermäle. Sadar menar att VUCA:s villkor lär oss en dyrbar läxa: ”kontroll och säkerhetsbegreppen är föråldrade … [idag] finns det ingen enskild beteendemodell, inget tankesätt eller någon metod som kan ge oss lösningen på våra sammankopplade, komplexa åkommor.” (Sardar, 2010)
Utan något sätt att motverka blowback eller oväntade, potentiellt till och med kontraproduktiva, andra ordningens effekter måste dagens sociala aktörer ge upp kontrollen. Det här är ett krig mot skyggheten. 2012:s aktörer måste vara redo att fatta beslut utifrån ofullständig information, optimera sina planer inom det synliga och vetbaras gränser. Hon förstår det inneboende värdet i prototypframställning, betatestning, simulation och rollspel. Dessa är, med Cascios ord, verktyg och strategier som sätter ”iterationen i komplexitetens tjänst, mångfald som ett medel för dynamisk integration in i en föränderlig miljö.” (Cascio, 2011)
På motsvarande sätt vet gonzo-futuristen när det inte är tid att handla. Hon kan skilja på att spela död och att säga nej. Hon lämnar små fotavtryck och har en övernattningsväska packad och redo vid ytterdörren.
Gonzo-futuristen hyllar de sociala möjligheterna hos handlandet-i-samförstånd med-andra. Även om hon aktar sig för att återinstifta grupptänkandets dynamik är hon medveten om värdet av tidsbegränsade, fristående projekt. Hennes värld är, trots allt, en post-auteur-värld. Även om superbemyndigandet lovar att beväpna individen med potenta verktyg utan motstycke, från garagebioteknik till 3D-skrivare och autonoma drönare, ”finns det varken någon nödvändig eller oundviklig lag som säger att ett sådant individuellt bemyndigande kommer att vara inklusivt, brett och likvärdigt fördelat eller tillägnat kollektivets gagn.” (Sardar, 2010:4) Det mest effektiva sättet att förebygga de mest dystopiska scenarierna är att identifiera samhörighets-stammar, din personliga intressegemenskap. Som Montuori säger: ”i en postnormal tid kommer kreativiteten att erbjuda oss en hel del överraskningar … [och] kommer kanske paradoxalt nog att bli normal i det avseendet att den inte längre tillhör det ensamma, plågade geniets sfär (vilken den i vilket fall aldrig har gjort), utan en process för alla, alltid, överallt.” (Montuori, 2011: 221-222)
När du handlar, handla med mod, befriad från rädslan för konsekvenser bortom din kontroll. Försök att inte gräma dig över småsakerna.
4. SLUTSATS
Återvändande till 2012 ger Sadar genklang åt Aveni genom att argumentera för att ”vårt nuvarande dödläge representerar ett misslyckande å fantasins sida … [och] föreställningsförmågans underkastelse under ortodoxin.” (Sardar, 2010) När vi når gränserna för våra referensramar ”funkar det vi har betraktat som normalt, konventionellt eller ortodoxt helt enkelt inte längre.” (ibid.)
I det här sammanhanget är våra bästa vapen fantasin, kreativiteten och ett erkännande av den rena kontingensen hos den tidsålder vi råkar finna oss själva i. Här finns det en enskild panel från en XKCD-serie som – vid det här laget – måste utgöra en bärande balk av min kognitiva arkitektur:
”Du är nyfiken och smart och uttråkad, och allt du ser är valet mellan att arbeta hårt och att slappa. Du går miste om så många äventyr eftersom du väntar på att komma på en plan. För att hitta dem, leta istället efter små intressanta val. Och kom ihåg att du alltid skapar framtiden på vägen.” (Munroe, ”Choices: Part 4”)
Det här, kanske mer än någonting annat, är gonzo-futuristens trosbekännelse. Lycka till där ute.
- VUCA, för engelskans volatility, uncertainty, complexity, ambiguity. Fortsättningsvis används den engelskspråkiga akronymen, delvis för att den är vedertagen även i en svensk kontext, men framförallt för att svenskans IOKT inte alls rullar lika bra på tungan, riskerar att förstöra alla schyssta alliterationer samt alltför lätt sammanblandas med IOGT. Ö.a. ↩︎
- Friedmans bok från 2005, The World is Flat, porträtterar det tjugoförsta århundradet som en epok av global konvergens, där människor och företag, oberoende av fysisk plats, öppet tävlar med varandra under allt mer jämlika konkurrensvillkor. ↩︎
- Mer specifikt hans ofta citerade aforism: ”Framtiden är redan här – den är bara inte jämnt fördelad.” ↩︎
- Nyligen har vissa analytiker istället börjat tala om BANI (utmärkande för det som är skört, oroligt, icke-linjärt och obegripligt [brittle, anxious, nonlinear, and incomprehensible]). Se även Cascio, ”Facing the Age of Chaos” ↩︎
- OODA från engelskans observe, orient, decide, act. Liksom i föregående fall använder vi fortsättningsvis den engelskspråkiga akronymen. Ö.a. ↩︎
- FUBAR från engelskans Fucked/Fouled Up Beyond All/Any Repair/Recognition/Reason. Även detta en amerikansk, militärakronym, om än inofficiell. Sannolikt med anor från andra världskriget. Ö.a. ↩︎