Skillnaden mellan det förflutna och framtiden är en fråga om öppenhet, men också om visshet. Vi har makten att forma vår morgondag. Gårdagen är hugget i sten. Men just eftersom det kommande ännu inte är avgjort kan vi inte heller säga oss veta något om den, utöver olika vaga sannolikhetsutsagor. Först när något faktiskt har hänt, först efter att framtidens alla olika möjligheter genom nuets nålsöga komprimerats till ett enda faktum, kan vi nå säker kunskap om det. Vad tiden i själva verket är har vi ingen aning om (i synnerhet inte om någon försöker avtvinga oss en definition) men vi vet åtminstone detta: medan framtiden går att forma är det förgångna utom vår kontroll.
Fast innerst inne vet vi att det inte stämmer. Självklart beter vi oss som om vår vilja var fri. Vi måste bete oss som om den var det. Att insistera om motsatsen skulle sätta allt från vår självuppfattning till vårt rättssystem på spel. Och visst är det svårt att förneka att valet är vårt när kollegan frågar om vi vill ha vårt kaffe med eller utan mjölk. Till vardags leker vi att vår vilja är fri, men som de upplysta och förnuftiga människor vi är vet vi att, om någon verkligen skulle pressa oss, skulle vi självklart medge att det bara är på skoj. Att argumentera mot determinismen är reaktionärt och vetenskapen lämnar inget utrymme åt metafysisk spontanitet.
Men om vi dröjer oss kvar i vardagen, bortser för ett ögonblick från alla rationella förklaringsmodeller och fortsätter låtsas som om valet mellan snutkaffe och latte faktiskt är upp till oss, är framtiden verkligen öppen? Oviss, absolut. Vi har ingen aning om huruvida kollegan faktiskt kommer att komma tillbaka med den kopp vi bad om, även om man får anta att vår uttalade preferens åtminstone har en viss inverkan på resultatet. Men är den verkligen öppen? Finns det flera möjligheter, eller kommer exakt det som kommer att hända, att hända? Vår okunskap om vad som döljer sig bakom morgondagens slöja implicerar inte att det finns några alternativ. Det kommande går bara att tolka på ett enda sätt: som ett enda stort Ännu Inte.
Annat är det med dåtiden. Den är förvisso satt i sten i det avseendet att det som hände var det som hände, men då inställer sig genast frågan: vad var det som hände då? Det förflutna är aldrig bara en radda ögonblicksbilder. Med varje minne, liksom varje fotografi, varje videoklipp och dagboksanteckning kommer en historia, ett sammanhang, och till skillnad från den oantastliga osäkerheten som från framtiden rusar emot oss, är dessa berättelser formbara. Det finns bara skäl att minnas sådant som betyder något, och händelser får bara sin betydelse genom att de tolkas. Mobilens bildgalleri skulle framstå som fullständigt intetsägande om fotografierna inte samtidigt kom med ett sammanhang, om de inte samtidigt sa oss något, och vad de säger oss förändras i takt med att vi förändras. För att det som har hänt överhuvudtaget kan sägas ha hänt måste vi bestämma oss för vad det var som hände. Det förflutna måste alltid tolkas och kan alltid omtolkas.
Vi kan självklart inte gå tillväga hursomhelst, inte bestämma oss för att kollegan kom tillbaka med ett fabergéägg i en kopp, utan endast vad koppen kaffe betydde. Å andra sidan är all frihet begränsad. Inte ens nuet är autonomt. Tvärtom. När kollegan frågar hur vi vill ha det, baserar vi inte vårt svar på vår självbild, på huruvida vi ser oss själva som personer som dricker kaffe med eller utan mjölk? Och är inte den här delen av vår självbild i sin tur baserad på hur vi minns de gånger vätskan vi drack var pappkartongsbrunt eller svart som natten? Liksom framtiden, när den väl har skett, bestämmer villkoren för våra minnen, bestämmer våra minnen hur vi formar framtiden.
Det inflytande vi har på morgondagen hänger på hur vi agerar idag. Hur vi agerar idag hänger på vårt minne av gårdagen. Det som kommer att hända kommer att hända, men vad som kommer att hända bygger på vad som redan har hänt. För att förändra vad som kommer att ske måste vi alltså först förändra vad vi tror oss veta redan har skett.