AKT I
EXT. ÅKERLANDSKAP – NATT
Ett skrik far över himlen.
Horisontlinjen lyses upp från molnen. Som om den träffas av sex blixtar.
Natten den 21 november faller oladdade stridsspetsar ned över Dnipro i östra Ukraina. Enligt Vladimir Putin var det ett första test av Oresjnik i strid, en interkontinental ballistisk robot som kan färdas i Mach 10, tio gånger ljudets hastighet, och utrustas med kärnvapen. Det var så Gud förgjorde Sodom och Gomorra: med en smäll, inte med en snyftning.
Stormakternas tänder är vässade, de ballistiska robotarna står laddade och är redo för att avfyras. Ingenting nytt under solen. Bomben är den organisatoriska princip som den globala världsordningen pekar tillbaka mot; antingen som en konsekvens av, eller som ett medel för att hantera dess konsekvenser. Som internet, vilket det amerikanska försvarsdepartementet utvecklade ur Arpanet, ett kommunikationsnätverk från 60-talet decentraliserat över flera noder för att kunna överleva en delvis förstörelse. Bland annat ett kärnvapenkrig.
En som vet detta mer än någon annan är den amerikanska författaren Thomas Pynchon. I början av 60-talet var han anställd av Boeing som copywriter för Bomarc-projektet, flygvapnets program för att utveckla luftvärnsrobotar för att försvara USA mot utländska (läs: sovjetiska) robotangrepp. Med lite fantasi kan man föreställa sig kopplingen till Arpanet: ett vidsträckt nätverk från Atlanten till Stilla havet som kan skjuta ned raketer med andra raketer. Denna esoteriska USA-lore återkommer i Pynchons romaner för den som är paranoid nog att se den. Raketbolaget Yoyodyne från debutromanen V. är en uppenbar parodi på Pynchons egen arbetsgivare, och i The Crying of Lot 49, som bland annat handlar om CIA-nazisters experiment med droger och hjärntvätt i Kalifornien efter kriget, tittar protagonisten Oedipa Maas ut över Los Angeles nätverk av förorter och ser ett rutnät till förortslandskap, misstänksamt likt ett modernt kretskort.
Men tillbaka till raketen.
AKT II
Pynchons postmoderna mastodontroman från 1973, Gravity’s Rainbow, handlar om – så tillvida romanen handlar om någonting över huvud taget – V2-raketen, Nazitysklands hemliga vapen för att hämnas på Londons civila befolkning. Romanen, en 60-talets feberdröm om andra världskriget, följer amerikanen Tyrone Slothrop under hans eskapader i London, på Hermann Göring-kasinot och i The Zone, zonen som de allierade upprättade i Tyskland efter Segerdagen 1945. I första delen upptäcker en grupp så kallade vetenskapsmän – de är psykoanalytiker och behaviorister – att varje plats i London där Slothrop gör en erövring senare blir målet för en av nazisternas raketer. Ordvitsen stridspitt behöver knappt påpekas.
Att Nasa senare skulle anlita Nazitysklands ledande raketforskare Wernher von Braun och använda V2:n som en prototyp under rymdkapplöpningen är bra kuriosa – sök på Operation Paperclip senare – men raketens tematiska tyngd härrör från att den kastar om mekanikens etablerade lagar. Precis som hur Slothrops erövringar sker innan raketerna träffar sina måltavlor, faller raketen först ned på sin måltavla – sedan hör du ljudvallen brytas. Orsak och verkan: upplösta i tomma intet.
I ett senare avsnitt, en av romanens mer hjärtskärande delar, diskuterar de tyska raketforskarna Pökler raketens natur. V2:n är ett humant vapen, ett med offer utan några förbrytare. Under sin regnbågsformade bana flyger V2:n först med mänsklig hjälp, därefter är den pure ballistic, som ett föremål för endast naturlagarna. Att bli träffad av raketen är inte värre än att dö en naturlig död – trist att det sker, men i längden är det nödvändigt. I sann deterministisk anda finns det inget annat möjligt utfall utifrån de givna förutsättningarna.
Det är genom denna lins, en sorts förnufts- och civilisationskritik, som man måste tolka Der Raketen-Stadt, Raketstaden som flyger genom “The Zone” efter krigsslutet, i Gravity’s Rainbow. Kriget avslutades aldrig; det bytte skepnad:
”It serves as a spectacle, as a diversion from the real movements of the War. It provides raw material to be recorded into History, so that children may be taught History as sequences of violence, battle after battle, and be more prepared for the adult world. Best of all, mass death’s a stimulus to just ordinary folks, little fellows, to try ’n’ grab a piece of that Pie while they’re still here to gobble it up. The true war is a celebration of markets.”
AKT III
Enligt medieteoretikern Friedrich Kittler är Gravity’s Rainbow inte en postmodern roman lika mycket som en roman om postmodernismens blivande. I den sista delen upplöser raketen våra förståndskategorier. Slothrop disintegreras till ett slags entitet; romanen förlorar sin form av tredjepersons presens och löses upp i ett hav av röster som inte kan förankras i spatiotemporala förhållanden; och IG Farben, färgbolaget som tillverkade Zyklon B åt nazisterna, uppgår i ett nätverk av nätverk – ett Världssystem. Kvar finns ett rhizom, kalla det kapital om du vill. Ned Beatty uttrycker det mer koncist i filmen Network några år senare: “There is no America. […] We no longer live in a world of nations and ideologies, Mr. Beale. The world is a college of corporations, inexorably determined by the immutable bylaws of business.”
Raketen blir därmed inte enbart den organisatoriska princip som världen kretsar kring; Raketstaden blir en synekdoke för världen i övrigt. På en världsmarknad är det lagarna som styr, inte individerna. Allt lidande, varje dödsfall, blir en olycklig men nödvändig följd av givna premisser. Efter kriget är det förnuftets framtid, vår tids allmänna ideologi. Israel hade inget annat val än att kallt döda palestinier i Gaza – vad skulle annars IDF göra? Fattigdom är tragiskt, men att några är fattigare än andra är en förutsättning för välstånd över huvud taget. Individen måste dö för att nationen (eller bolaget) ska leva. There is no alternative, för att tala med nyliberalismens isdrottning. Världen slungas in i framtiden, utvecklingen följer raketens bana – pure ballistic.
Vad som är mer skrämmande än att makten skulle ha illvilliga avsikter är att det inte finns någon som styr. Att det inte finns någon bestämmande instans, att det som världen cirkulerar kring i slutändan bara är en tomhet. Om Gud finns idag är det hans konturer.
EPILOG
INT. TEATER – KVÄLL
Mörkt. Mummel från PUBLIKEN. En strålkastare lyser upp scenen där TOM LEHRER sitter ensam vid ett piano.
PUBLIKEN applåderar.
Tystnad.
TOM LEHRER
(sjunger)
Don't say that he's hypocritical,
Say rather that he's apolitical.
“Once the rockets are up, who cares where they come down?
That's not my department”, says Wernher von Braun.
KLIPP TILL SVART