I ett tillstånd av kontinuerlig splittring är det nödvändigt att ge upp drömmen om det slutgiltiga – och om vi granskar våra mest tidstypiska sysslor och produkter verkar det som att vi redan har accepterat det faktumet. Förvisso är resultattänket mer utbrett nu än någonsin tidigare, men det påpekandet är knappast en motsägelse. Tvärtom: att allt är under oavbruten revidering gör det bara lättare att upprätthålla illusionen av ständigt ökande produktivitet.
Ser vi till den digitala sfären är fenomenet uppenbart. Här är utkastet den hegemoniska skapelseformen. Ingenting – inget program, ingen hemsida, inget spel, ingen recension eller ens nyhetsartikel är utom räckhåll från korrigeringens hand; för det mesta är den tvärtom förväntad. Vi är alltid implicit medvetna om att ingenting vi ser på skärmen är beständigt. Det som står orört står bara orört för tillfället. Projektet är inte avslutat, aldrig avslutat. Det står i en väntan – på nästa uppdatering, nästa omstuvning eller nya design – och om det råkar vara så att ingen förändring kommer, bör vi inte tolka det som att projektet är klart. Enda sättet ett projekt i den digitala sfären kan avslutas på är genom att det (medvetet eller av en tillfällighet) glöms bort.
Samma princip präglar den rent digitala sfärens mer handfasta tvillingbror, hårdvarubranschen. Inte nog med att den dator, mobil, skrivare eller det kylskåp som vi för tillfället äger befinner sig i ett fortlöpande tillstånd av att ladda ner de senaste mjukvaruuppdateringarna – hårdvaran själv står i ständigt begrepp av att närsomhelst bli förlegad, följd av nästa generations dator, mobil, skrivare eller kylskåp. Det är bara till viss del berättigat att tala om produkterna som ersatta. Förvisso kastar vi rent fysiskt bort vår gamla mobil för att ta den nya i vår hand, men på det metafysiska planet, sett till föremålets funktionalitet, har vi knappast skaffat oss en ny apparat. Ett par funktioner har tillkommit, några har eventuellt försvunnit. Själva kärnan är däremot densamma. Konsumenten har inte fått en ny produkt, techföretaget ingenting innoverat. Det är begripligt att vi även i det här fallet talar om uppdateringar.
Mjukvaran och hårdvaran – två barn av den kontinuerliga splittringens tid. Beständigheten är inte ett begrepp som har försvunnit ur Silicon Valleys vokabulär – ordet fanns inte där till att börja med. Men det eviga utkastets idé är inte unik för de mest tidstypiska delarna av den globala samhällskroppen. För att bara ta ett, i samtidsdebatten ofta omdiskuterat exempel har samma princip omvandlat det individuella utbildningsprojektet. Hur ofta får vi inte upprepat för oss maximer i stil med: ”På en ständigt föränderlig marknad gäller det att vara flexibel”? Idag är det naivt att tro att man kommer att ha samma yrke i början som mot slutet av sin karriär. Den verkligt moderne löneslaven måste vara villig att livet ut pendla mellan skolbänk och kontorslandskap. Med andra ord: även vår yrkestitel är ett utkast.
Rent principiellt har inte fenomenet några naturliga fiender. Utkastet föds ur vår ideologi, ur transistorernas, fiberkablarnas och den fria marknadens inneboende mekanismer. Ingenting hindrar oss från att betrakta världen och tingen i sin helhet som under ständig revidering. Sakerna runt om oss står, inte i vila, utan i väntan. Skogarna väntar på att skövlas och sedan omplanteras, bergen väntar på nästa tunnel-uppdatering, floderna på broar. De byggnader som omger oss väntar ivrigt på sin nästa renovering, ut- eller ombyggnation, och om ingen sådan kommer väntar de på att rivas för att lämna plats åt nästa generation av living spaces. Nybyggen har idag kravet på sig att vara dugliga i minst hundra år. Det vore föga förvånande om det spannet inom det kommande decenniet halveras. Och liksom med våra yrkestitlar är det naivt att tro att våra hemadresser är beständiga, att vi kommer att bo där vi bor nu livet ut, och ingenting hindrar oss från att betrakta allt i vår tillvaro på samma sätt: livspusslet är ett pussel som vi aldrig slutar lägga; även vår tillvaro är blott ett försök.
När man för första gången konfronteras med utkastets princip är det lätt att drabbas av obehag. Beständigheten skänker oss en känsla av trygghet, en trygghet som under revideringens hand verkar gå förlorad. Frågan är om dessa obehagskänslor verkligen är befogade. Bevittnar vi i själva verket inte en skendöd? Kanske har beständigheten alltid varit illusorisk, kanske kan vi i det eviga utkastet ana vad de stora tänkarna hela tiden vetat: att allting är föränderligt, att allting flyter. Samtidigt verkar det som att vissa metafysiska lögner är nödvändiga för att vi överhuvudtaget ska få någonting gjort. Om vi förlorar förmågan att betrakta våra verk som avlutade, tappar vi inte samtidigt förmågan att gå vidare? Om revideringens hand aldrig lämnar någonting bakom sig, blir det inte tillslut omöjligt att skapa någonting nytt? Kanske måste vi inför det eviga utkastet utveckla någon form av påtvingad glömska.