För lite mer än tre år sedan var jag på en hälsokontroll. Det hela var egentligen ganska onödigt. Jag var bara 20 år och hade inga tidigare hälsoproblem. Men mitt extrajobb betalade hela kalaset, så varför inte? Jag mättes och vägdes både innan och utan. Den snälla läkaren ställde frågor om mina vanor. Som student var resultaten lika banala som förväntade. Jag drack för mycket alkohol och kaffe, nådde inte upp till Världshälsoorganisationens rekommenderade 500 gram frukt och grönsaker om dagen. Dessutom feströkte jag, vilket läkaren (kanske i brist på annat) lade stor uppmärksamhet vid. I ett mejl några dagar senare gick det att läsa:
Du nämnera [sic!] att du feströker ibland. Några små tips på vägen: 1. Rök aldrig som belöning för något. Rökning är ett gift mot din kropp och inte en belöning. Sådant beteende gör att man kopplar rökningen till något positivt och gynnar inte rökstoppet. Tänk heller inte ”på lördag – då ska jag ´unna’ mig”. Man brukar inte se det att ”unna sig” när man skadar sin kropp, hälsa och ekonomi. 2. Slutligen är mitt tips att lägga undan 50kr per dag på ett separat konto som du inte får röra förrän du nått en viss målsumma t.ex. 3000kr. Om du skulle röka om så bara en enda cigarett så drar du bort 50kr den dagen istället. Men gör du ett sådant återfall så kommer de redan uppnådda positiva hälsoeffekterna att skadas mycket.
Det här roade mig. Jag rökte som mest 5 cigaretter i veckan som jag snodde av mina rökande vänner. Men som en from och ärlig ung man kunde jag knappast ljuga för doktorn. Poängen med den här lilla historien och den här texten är den medicinska blickens gränslöshet och närsynthet. All utbildning, alla sofistikerade mätmetoder och instrument – och i slutändan är resultatet en sorts oinspirerad livscoaching som man lika gärna kunde ha googlat sig fram till. När har den häpnadsväckande insikten att “rökning är ett gift mot kroppen” hindrat någon från att röka? Detta är naturligtvis inte den specifika läkarens fel. Hon var precis så professionell och kunnig som det anstår yrket. Men den här larviga rådgivningen blottar ett varigt sår i samtiden: Hur bra är egentligen den medicinska sfären på att främja hälsa?
Begreppet “Hälsa” är närmast unikt i sin normativa kraft, eftersom det är ett odelat positivt koncept. Vem vill inte ha god hälsa? Visst finns det en viss romantik av det ohälsosamma levernet bland exempelvis studenter och punkare, men liksom alla motkulturer visar det bara på konceptets övriga hegemoni. Därför är det också ett mäktigt begrepp. Vad som faller inom respektive utanför hälsobegreppet har reella och vidsträckta konsekvenser. Kostnaden för sjukvården som procent av BNP har aldrig varit högre och med sådana resurser på spel är detta knappast blott en definitionsfråga. Hela kadrer av människor behöver anställas, opioider behöver säljas och de sjuka behöver helas. Gärna i den ordningen.
I så gott som hela occidenten har det under 18- och 1900-talen skett en gradvis “medikalisering” av allehanda sociala fenomen. Med medikalisering avses processen där något som inte tidigare betraktades som en sjukdom gör det. Den medicinska sfären växer och lägger under sig andra livsvärldar, med andra ord. Ett klassiskt exempel är homosexualitet, som gick från att vara en syndig handling som man behövde bikta sig för, till en sjukdom som läkare skulle behandla. Lyckligtvis är så inte längre fallet med just homosexualitet, men det hindrar inte andra fenomen för förstås som sjukdomar. Ett mer samtida resultat av medikaliseringen är den amerikanska opioidkrisen. För att kunna kränga piller till hela rostbältet behövde man först omdefiniera smärta. Från något som i bästa fall är en oundviklig del av livet eller i värsta fall ett resultat av socioekonomiska faktorer, till ett medicinskt problem som kräver en medicinsk lösning. Läkemedelsbolagen skrattade hela vägen till banken, och inte blev folk friskare.
Tydligast syns dock sjukvårdens hunger efter makt i försöken att behandla ett av vår tids största folkhälsoproblem, fetman. Den ständigt ökande övervikten kostar samhället 70 miljarder per år enligt Folkhälsomyndigheten. För att inte tala om allt personligt lidande. Trots att problemet har varit känt sedan länge förmår inte vården vända utvecklingen. Denna tragedi skildras tydligt i DNs artikelserie “Vikten i vården”. Här får vi stifta bekantskap med Maria, som efter ett år i överviktsbehandling ändå gått upp i vikt. Hon säger att ansvaret är hennes eget, vilket naturligtvis är en sanning. Men en större sanning är att samhället har misslyckats, eftersom Maria knappast är ensam. Förutom att överviktiga personer ofta får fel vård och bemöts på ett förnedrande sätt gör artikelserien det tydligt att fetmavårdens faktiska mål, att patienterna ska gå ner i vikt, inte uppnås.
Problemet, enligt den medicinska blicken, är att läkarens auktoritet är begränsad till vårdcentralens ljusrörsbelysta rum. Visst lyssnar patienten på de strikta uppmaningarna från kvinnan i den vita rocken. Men tre månader senare i hemmets trygga vrå väger inte “Rökning är ett gift mot din kropp” särskilt tungt. Därför måste läkarens makt utökas, hennes stränga blick räcka ända in i patientens hem, kanske till och med in i hennes själ.
Den senaste stenen på vägen till det totala medicinska kontrollsamhället är redan lagd. I avsnitt 158 av podden Stormens Utveckling granskar Liv Strömquist, med hjälp av filosofen och prästen Ivan Illichs teorier, hur vården av barnfetma inte bara är ineffektiv och sponsrad av tveksamma näringslivsintressen, utan även fråntar dess offer all agens över sitt eget liv. När patienten inte lyder de drakoniska råden, oavsett hur medicinskt nödvändiga de är, behövs mer kontroll. Barnen ska vägas varje dag, vars resultat förmedlas till barnets föräldrar via en app, läkare ska komma på hembesök varje vecka och se till att råden följs. I sitt stilla sinne undrar man hur mycket allt detta kostar, men för den medicinska sfären är det naturligtvis en funktion och ingen bugg. Vid inget tillfälle ges patienten förtroendet eller agensen att definiera vad hälsa innebär för dem, vilken sorts vård som fungerar i deras liv eller vilka förutsättningar de har för att ens kunna leva hälsosamt. Det finns ingen meningsfull berättelse att rama in strävan eller lidandet i. Människor blir blott maskiner att serva och manövrera.
När medicinen blir det enda sättet att se på människan kan vi inte förstå henne fullt ut. Medikalisering fungerar inte, det leder inte till hälsa. Om sjukvården själv erkänner att faktorer som “socioekonomiska, kulturella och miljörelaterade förhållanden”(som det står att läsa i Folkhälsomyndighetens årsrapporter) har en stor påverkan på hälsa, har verkligen den medicinska blicken rätt verktyg för att både analysera och hjälpa människor? Skulle inte ett kulturvetenskapligt, teologiskt eller sociologiskt perspektiv ha större förklaringsvärde? Ingen vård kan kompensera för ett sjukt samhälle, och när den försöker är ofta medicinen värre än sjukdomen. Jag rökte inte för att jag gjort en utilitaristisk kalkyl om att nikotinets njutning var värd de förlorade levnadsåren. Jag gjorde det för att få tillfälle att prata med den söta brunetten i lugg.