Vad är vi rädda för när vi är rädda för artificiell intelligens? Jag tillåter mig att ställa frågan även å läsarens vägnar – för visst är vi alla skrämda från vettet? Jag tar mig även friheten att avfärda nekande svar som uttryck för djupt rotade försvarsmekanismer. Nå: är det en alltför kompetent slav som utvecklar en egen vilja och utplånar sin grymma härskare? En framtid där människans förmågor blivit förlegade och världsherraväldet tillfallit någon annan? Eller kanske något som i sin banalitet är så mycket läskigare än apokalypsen: en vardag som tar form utan att vi har makt eller initiativ att själva gestalta den?
Inslag av alla dessa komponenter ligger till grund för ett meme som för ett tag sedan cirkulerade framför allt bland kroniskt online chatbot-programmerare och andra tech-entusiaster. Bilden i sina olika varianter framställer en språkmodell (GPT-3) som en ulv i fårakläder, eller närmare bestämt en shoggoth med en leende emoji till ansikte. Som de beskrevs av 1900-talets räddaste skräckmästare H.P Lovecraft i At the Mountains of Madness är shoggothar ”certain multicellular protoplasmic masses capable of moulding their tissues into all sorts of temporary organs under hypnotic influence and thereby forming ideal slaves”1. Shoggothar skapades som en sorts biologiska industriverktyg av den hyperintelligenta art tunnformade, stjärnhövdade och bevingade tentakelvarelser som i Lovecrafts mytologi kalllas ”De gamla”, eftersom de utvecklat komplexa civilisationer på jorden hundramiljontals år före människans första tvåbenta steg. Den shoggoth som liknas vid vår tids chatbottar är en sorts förskräcklig men praktisk tentakelamöba – ett viljelöst multiverktyg med alla intelligensens fördelar utan medvetandets alla nackdelar. Men inte helt utan medvetandets nackdelar. Shoggotharnas komplexa men hjärndöda efterhärmande fick med tiden bieffekten att de utvecklade en egen form av medvetande, i en muterad vanart av sina skapares kroppar, språk och intressen. De gamlas giriga experiment med levande verktyg slutar i apokalyps när de upproriska shoggotharna utvecklar en böjelse för att sluka sina fysiskt underlägsna mästares huvuden.
Liksom shoggotharnas mimetiska mutationer leder vår tids generativa AI:s efterhärmande av sina skapares ord, röster och kroppar i all sin häpnadsväckande effektivitet ofta till utfall som vetter mot såväl det skrattretande som det morbida. Memet i fråga fångar den rädsla som väcks när AI börjar producera resultat som går bortom vad dess skapare kunnat förutse eller förstå – en misstanke om att det under ytan av skenhelig tjänlighet vilar något ogripbart, självgående och därför skrämmande. Men jämförelsen shoggoth–AI säger inte så mycket om farorna med modern teknik som om vilket grepp en smal grupp dataentusiaster och techentreprenörers människosyn fått om mänsklighetens självbild. Föreställningen om en nära förestående singularitet där vår artificiella intelligens blivit inte bara överlägsen oss utan också autonom och fientlig vilar på grundantagandet att människans hjärna är en processor med mätbar prestanda. Utifrån detta perspektiv blir vi ofrånkomligen frånsprungna på den enkelspåriga löpbanan.
Men till skillnad från hos Lovecrafts mordiska amöbor gömmer sig inget av det biologiska livets oförutsägbarheter bakom ChatGPT:s serviceröst – bara enorma datamängder om förhållandet mellan ord i skriven text. Artificiell intelligens accelererar vetenskapliga framsteg, eliminerar vardagliga obekvämligheter och vidgar gränserna för mänsklig kunskap – utan att kunna dekapitera oss. Så vad har vi att frukta? Inga formlösa tentakler eller tillfälliga organ. Inga främmande civilisationer med överlägsen intelligens och militärteknisk know-how. Inga omöjliga skuggor, inga gurgelljud med så outsäglig klang att förståndet filtrerar bort dem eller förgås.
Istället en tankegång, som innan du hunnit följa den längre än några sekunder, fått ett färdiggenererat svar. Den genanta frustrationen efter en halvtimme som försvunnit genom hjärndött skrollande, påhejat av geniala algoritmer. Eller en skräddarsydd flickvän, som förstår dig så mycket bättre än alla dejter du inte kunnat stoppa i fickan
För AI är inget externt verktyg, ingen slav, utan en förändring av människans förmågor och livsbetingelser, av både individens och samhällets kropp, av vårt sätt att tänka och erfara. Men detta, det mest skrämmande (eller hoppingivande) med teknologins senaste underverk, gäller även för mycket simplare system. Modernitetens signum är ju just att de opersonliga och hyperkomplexa relationer som samhället blir allt bättre på att upprätthålla svarar mot en allt större oförmåga att föreställa sig, och känna följderna av, de oöverskådliga händelsekedjor som vi dagligen deltar i. Alienation, kort sagt. Förstås shoggothen som ”alien” i denna högst jordiska bemärkelse finns det större fog för meme-metaforen, även hos Lovecraft själv. Han såg – i sin blinda förtvivlan över modernitetens konsekvenser – den rusande tunnelbanan som den klaraste begripliga liknelsen för shoggothens framfart. Ett förkroppsligande av moderniteten, accelerationen – ”the thing that should not be”2.
Så förstådd är shoggoth-analogin besläktad med den accelerationistiska svartkonstnären Nick Lands formel: kapitalism = AI.3 Det finns som bekant en tendens att likställa kapitalism och människans så kallade natur, en tendens som stegras av AI. Om vi identifierar oss själva med en homo economicus i stil med handels-evangelisten Kjell A. Nordströms ”apa som byter grejer” är vi verkligen imperfekta datorsimulationer, precis som om vi ser oss som apor som kalkylerar.4 Som antites till sådana bilder av mänsklig storhet – utan mer djup än en blek kopia av en effektiv maskin – kan kanske misantropisk rädsla av Lovecrafts kosmiska snitt vara ett första steg mot verklig människokärlek.
Ska vi bejaka våra primatrötter och slå sönder maskinen som besegrar oss i schack, aktiehandel och (eventuellt) uppsatsförfattande? Nej, shoggothen slumrar inte i våra servrar, i de hjärnsprängande datamängder som ligger bakom den synliga och gripbara språkmodellen – maskinen och koden är bara dess gulliga smileyansikte, som dock utövar en särskild hypnos av skräckblandad förtjusning på oss. Dess organ binds samman av den sociala vävnad som från första början möjliggjort de förskräckligt komplexa maskiner vi idag älskar och fruktar. AI är varken en extern kraft eller ett verktyg, utan den överväldigande styrkan av vårt eget samhälles kommunikationsnät.
När det gäller så livsomvälvande men – för att använda Lovecrafts favoritadjektiv – obeskrivliga, ofattbara och outsägliga fenomen är paranoida skräckbilder långt mer verklighetstrogna än dem som realism och sunt förnuft kan uppbåda. Det vi bör frukta är inte att AI ska ersätta människan eller käka våra huvuden, utan att den optimerar och strömlinjeformar kapitalismen, och därmed oss, på ett sätt som människor av kött och blod förblir oförmögna till. Blir vi inte skrämda från vettet, finner vi oss kanske snart i en situation där amorfa, hundraögda tentakelmonster med leende emojifejjor för en civiliserad dialog från varsin sida av skärmen
- Lovecraft, H. P., ”At the Mountains of Madness,” i Necronomicon: the best weird tales of H. P. Lovecraft. (London: Gollancz, 2008). s. 469. ↩︎
- Lovecraft 2008, s. 499. ↩︎
- Se Land, Nick, ”Machinic Desire” i Fanged Noumena: Collected Writings 1987-2007, 4 uppl. (Cambridge: Urbanomic, 2018). s. 337-338. I en Youtubeintervju från 2017 uttrycker Land detta samband i termer av att ”Capitalism and artificial intelligence are the same phenomenon. They are the same process.” ↩︎
- Nordström, Kjell A., Apan och kapitalet: En ekonomisk historia. (Stockholm: Bokförlaget Stolpe, 2023). ↩︎