Månen hänger fet och gul över London. Året är 2012 och en häxsabbat har samlats. De är mäktiga svartkonstnärer och djävulens bundsförvanter. Således vet de också vilka farliga krafter de leker med. Men läget är också allvarligt. Desperata tider, osv. Alltför länge har Storbritannien varit sjukt, instängd i ett mörkt rum under tjocka täcken har hon legat och förtvinat. Det är dags att släppa in lite ljus. Det behövs en gnista som ska tända framstegets fyrbåk och bränna ut sjukdomen.
Britannia Unchained:
Global Lessons for Growth and
Prosperity
Liz Truss och de övriga i parlamentsgruppen Free Enterprise Group skrattar högt under fullmånen. Inget kan stoppa dem nu. Tio år senare väljs hon till premiärminister och är redo att sätta planerna i verket.
•
Hur resten av den här historien gick vet vi redan. Liz Truss avgick efter inte ens två månader vid makten, till följd av en intensiv serie skandaler och ett pund i fritt fall. Marknaderna svarade illa på regeringens föreslagna ”Trussonomics”, som har beskrivits som en thatcheresque blandning av stora regressiva skattelättnader och avregleringar. Internationella valutafonden kritiserade den föreslagna budgeten som saknade 45 miljarder pund i finansiering. Britannia föredrog uppenbarligen ett liv i kedjor snarare än som en fri kvinna i Truss nya sköna värld
Men låt oss för en kort stund återvända till den där kvällen när häxcirkeln samlades. Vad var det de ville egentligen? Varför behövde England bli unchained? Varför var dessa dumdristiga och vågade förslag nödvändiga? Sanningen är att häxsabbatens diagnos var korrekt. Englands ekonomin är katastrofalt eftersatt och stagnerad. Produktiviteten har inte ökat nämnvärt på över 12 år och om den låga tillväxten kvarstår så kommer Polens BNP ha gått om Storbritanniens vid 2030.
Det talas ofta om att vår tid är en av bländande hastigheter och allt snabbare förändring. Men denna bild är blott en hägring. Snarare är vår tid en tid av tröghet och stagnation, av aska och inte av eld. Tecknen finns överallt: en allsidig sorts trötthet, hopplöshet och brist på framsteg. Produktiviteten ökar allt långsammare. Ny forskning och nya patent har allt mindre genomslag. Kulturen tycks fastlåst i förutsägbara cykler av remakes och nostalgi. Vem kan egentligen skilja en iPhone 15 från en iPhone 16? Framtiden ställs långsamt in, som Mark Fisher uttryckte det. 1900-talets drömmar känns naiva och passé, även de som blev infriade.
Ju mer stagnerad världen blir desto mer lockande blir accelerationen. Något som får blodet att pumpa och vinden att piska mot ansiktet. Kosta vad det kosta vill. Kanske är det därför accelerationismen och dess överstepräst Nick Land fortsätter att röna intresse.
Enligt Land måste den process som påbörjades på 1600-talet med navigation över världshaven och aktiebolagsformens utbredning, kapitalismens embryon, att tillåtas fortsätta in absurdum och ad nauseum. Kapitalflöden måste öka i omfång och hastighet, fördämningarna omkullkastas tills informationen och pengarna (vars rörelse för Hayek ju var just information) strömmar med en sån hastighet och kraft att de spolar bort människans kött och senor från hennes ben och gör oss till fossiler. ”Nothing human makes it out of the near future”, som Land skriver i ”Meltdown”.
Man får tänka sig att Nick Land måste ha känt att stjärnorna stod rätt när han skrev om accelerationen på 90-talet. Under denna tid blev persondatorn och nätet allt mer populära och tillgängliga, vars decentraliserade struktur tycktes bevisa Deleuze & Guattaris idéer om att det var rhizomen som kunde skapa det nya. Frihandelsavtal tecknades och kapitalmarknader avreglerades. Storbritanniens ravekultur löste upp sociala tabun och kanske till och med det undermedvetnas spärrar i efterskalven av MDMA-rus. Framtiden skulle hoppa ut ur börsmäklarens TV-skärm och bita av människans ansikte.
Det mest spektakulära är egentligen hur fel Land hade. Den ”Nobelpris”-belönade nationalekonomen Robert Solow hade redan 1987, samma år som Land började som lektor på Warwicks universitet, skämtat att ”You can see the computer age everywhere but in the productivity statistics”. Tvärtom från vad många trodde ledde informationsteknologin inte till någon boom. Och det skulle förbli svårt att krama produktivitet ur lådorna fulla av kisel. Englands produktivitetsökning snittade på 3.7 procent årligen mellan 1945 och 1974, för att därefter falla till 2.3 procent fram till 2008 för att i kölvattnet av finanskrisen totalt kantra och snitta på 0.5 procent fram till 2020. I de flesta länder ser det likadant ut. Jorden tycks snurra allt långsammare, tills vi når vår tids ”rasande stillastående”, som Hartmut Rosa har uttryckt det.
Vissa har drabbats värre av stagnationen än andra och Storbritannien är ett särskilt allvarligt fall. Om det är någonstans det fasta har förflyktigats så är det i industrialismens vagga, där en allt större finanssektor suger upp humankapital och maskerar de allt större öde heder där ångmaskinerna en gång bolmade. Storbritannien lider av kronisk underinvestering, en fallerande välfärd och stagnerande löner med urholkad köpkraft som följd.
Ytterligare en ekonom som har fått ”Nobelpriset”, Paul Krugman, är känd för att ha skrivit ”Productivity isn’t everything, but in the long run it is almost everything.” Det behöver knappast sägas att ekonomisk produktivitet är viktigt för välståndet, för finansiering av välfärd och generell livskvalitet. Men frågan är större än så. Är det en slump att modernitetens mest vitala politiska idéer och rörelser formulerades när produktiviteten ökade som allra hastigast, under slutet av 1800-talet fram till 1970? Ifall ditt liv sträckte sig över denna period kunde du födas på jordgolv och när du var gammal se månlandningen livesändas på TV. Ingenting måste ha känts omöjligt.
40 år senare är det svårt att tänka sig en plats där allt känns mer omöjligt än Storbritannien. Motsatsen till acceleration kallas ”retardation”. I efterhand kan man inte säga annat än att Truss var alltför fast i retardationens grepp för att någonsin göra någon skillnad. Om Storbritannien är västvärldens retardationsnexus kanske det inte bör överraska att landet gett upphov till en djupt pessimistisk och håglös kultur. Exempelvis Fredric Jamesons välkända devis att det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Det kan stämma, men jag skulle tillägga att det är omöjligt att föreställa sig någon framtid alls med en produktivitetstillväxt på 0.5 procent per år.