Acceleration. Utöver att vara ett ganska kul och charmant futuristiskt ord har det även blivit ovärderligt för alla som vill ge sig i kast med uppgiften att tolka vår samtid. Det är inte omöjligt att “accelerationism” kommer att visa sig vara ett av förra årets nyttigare tillskott till det svenska språket. (Vid sidan om sådana odödliga nyord som “Barbiecore” och “epadunk”, naturligtvis.) Trots att det inte var speciellt länge sedan som de första accelerationistiska doktrinerna spottades fram, av krampande käftar på något crusty och amfetaminsvettigt jungle-dansgolv i trakterna runt Birmingham, har hela det politiska spektrat infiltrerats av teoretiker som gett sig banne på att tolka hela världsordningen genom den ökande hastighetens prisma.
Den som eventuellt gått längst i detta avseende (trots sin allt annat än tjackiga inställning) är den tyska sociologen Hartmut Rosa. Tillskillnad från övriga fartfixerade samtidsuttolkare hävdar Rosa inte bara att vår senmoderna nutid, utan att moderniseringsprojektet i sin helhet – från den industriella revolutionen fram till dagens digitala el boom – går att koka ner till en (självaccelererande) accelerationsprocess.
I den snärtigt namngivna essän Modernisering som social acceleration. Kontinuerlig stegringsdynamik och kulturell diskontinuitet urskiljer Rosa tre dimensioner av denna allomfattande uppsnabbning. Först, främst och kanske mest uppenbart har vi att göra med en rent teknologisk acceleration: det går snabbt och går allt snabbare att resa, snacka och producera tack vare alla nya prylar som vi har och kommer fortsätta att få. Parallellt har samhället i stort blivit otåligt. Bäst före-datumet på partiprogram, forskningsprojekt, anställningar och baddräktsmoden kryper närmare och den mediala infrastrukturen byts ut i allt snabbare takt: “det tog 38 år från att radioapparaten hade uppfunnits tills det fanns 50 miljoner exemplar världen över, medan tv-apparaten ett kvartssekel senare fick samma spridning på bara 13 år och det för internetanslutningen bara dröjde 4 år innan den femtionde miljonen hade passerats.” Enkelt uttryckt, vill man hänga med får man hålla ögonen öppna och inte frukta utflykter till soptipp och elektronikaffär.
Självklart påverkar allt detta jäkt den lilla världen. Schemat späckas av nya åtaganden, tidsresurserna blir knappare och pauserna mellan mötena krymper eftersom dygnet vägrar rymma mer än tjugofyra timmar – och detta trots att den nya teknologin borde leda till tidsbesparingar. Egentligen är det inte speciellt svårt att se hur den teknologiska, samhälleliga och personliga accelerationen rör sig i tandem: tack vare nya tekniska hjälpmedel blir du snabbare klar med dina arbetsuppgifter; därmed kan du (och förväntas du även) ta på dig mer jobb, och den växande arbetsbördan får dig att efterfråga åter nya tekniska hjälpmedel. Svårare att se är hur du kan ta dig ut ur detta accelererande ekorrhjul.
Vår tillvaro börjar alltmer anta formerna av vad Paul Virilio kallat ett “rasande stillastående”, ett tillstånd där ingenting är beständigt samtidigt som ingenting förändras, och på sätt och vis framstår påpekandet som ganska trivialt. Vad som är särskilt tilltalande med just Rosas formulering av accelerationstanken är, å ena sidan, det stereotypt tyska draget av symmetriskt systembygge, men även dess uppfriskande bombastiska anspråk på att förklara allt genom detta enda begrepp. Här har vi ingen blygsam akademiker, som efter år av rigorös forskning på sin höjd vågar komma med ett “kanske”. Rosas patos för snarare tankarna tillbaka till den gamla goda tidens filosofer, de barska gubbar som utan ett uns av tvivel menade sig vederlägga alla föregångare med sitt senaste alster. Liksom Hegel hävdade sig ha löst filosofins mysterium med sin Fenomenologi, kommer Rosa genom sitt accelerationsbegrepp med det definitiva ramverket för att förstå moderniteten. Kanske måste man besitta ett visst mått big dick energy för att bli tilldelad professuren i Jena.
Nackdelen med den här typen av uppblåsta anspråk är naturligtvis att de är hyfsat lätta att sticka hål på. Trots att igenkänningsfaktorn i Rosas samtidsskildring är så pass hög att man faktiskt börjar tro att han helt enkelt har fattat allt rätt, räcker det med att hitta ett enda samhälleligt strata som inte eskalerar för att universialitetsanspråken ska börja pysa ut. Exempelvis kan man fråga sig var konsten egentligen passar in i denna accelerationens triptyk.
Till Rosas försvar är det inte lätt att tala om konstens utveckling i strikt vetenskapliga termer. Den motsätter sig varje kvantifieringsförsök. Kanske produceras fler album, böcker och filmer och organiseras fler vernissager och kulturevenemang än någonsin – även om undertecknad (som vägrar leta upp den relevanta mätdatan) tvivlar på det. Men även om så är fallet är antalet utgivna verk inte synonymt med konstnärlig utveckling. I det här sammanhanget är det bättre att förlita sig på den beprövade metoden att bara gå på känn, och om vi bara känner oss fram blir det tydligt att den konstnärliga snillrikheten åtminstone inte accelererar.
Tolv år skiljer Black Sabbaths första platta från Johnny B Goode – i kontrast toppade Adeles Rolling in the Deep listorna 2011 (för att flagrant sno ett exempel från Twitter.) På filmens område har vi lika långt till The King’s Speech som Gudfadern har till Ben Hur. Warhol’s Campbells-soppor markerar mittlinjen mellan oss och Monets näckrosdamm. Även om tryckpressarna glöder och Spotifys serverar går på högvarv är det svårt att se hur konsten utvecklas snabbare idag än den gjorde under nittonhundratalet.
Utifrån detta är det frestande att dra slutsatsen att konsten står i motsatt förhållande till resten av samhällets acceleration, att den del av tillvaron där det faktiskt är uppfriskande med uppfinningsrikedom stagnerar till ett ordagrant stillastående. Tyvärr är de ovan nämnda exemplen lika missvisande som de är illustrativa, åtminstone om man är av den åsikten att moderniteten drog igång någon gång innan (låt oss säga) 1899. Kan vi verkligen med gott samvete påstå att den konstnärliga finurligheten stelnat sedan Spinning Jenny kom till världen? Det krävs inga djupare konsthistoriska kunskaper för att skratta till vid blotta tanken. Snarare verkar konsten följa sin egen mat och sov-klocka. Ibland är samtidskonsten banbrytande, ibland är den inte det.
Har vi därmed hittat en spricka i Rosas ramverk? Det är möjligt. En mer sannolik förklaring däremot är att undertecknad helt enkelt missförstått alltihopa. – Å andra sidan kan vi även bestämma oss för att ta honom på orden och svälja accelerationstanken som den är. I sådana fall skulle konstens ovilja att raska på påkarna innebära att den aldrig varit helt modern, och med tanke på att ingen av oss riktigt verkar tycka om var accelerationen tagit oss är det antagligen en ganska bra sak.